Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vid stora problem, och som löser dem i
hygglighetens och välviljans tecken. Den är en bok
som kommer att få många tacksamma läsare.
Elisabeth Tykesson
Psykoanalysens vådor
Viveka Starfelt: Skärvan i ögat. Bonniers
1946. 7:50.
Biskop Berggrav skrev en gång i början på
30-talet en artikel i Kirke og Kultur, som han
kallade "Kan psykologi drepe?", och i vilken
han varnade för läsning i tid och otid av
psykologisk litteratur. Det är lika skadligt, menar
han, att läsa Freud och Adler som att studera
läkeböcker, och det skall "megen balanse i
sinnet og stor vidén til for å lese slik
spesiallit-teratur uten å skades i sin sjelelige sundhet".
Yiveka Starfelts nya roman skulle kunna vara
en illustration till denna sats. Elisabeth
Ul-riques, bokens "j ag", är en människa som totalt
analyserar sönder sig själv efter alla de
psykoanalysens regler som voro i svang år 1935, och
som tack vare detta har förlorat all förmåga
att reagera spontant och naturligt. Ge.nom att
lägga hela berättelsen om hennes
familjebekymmer, hennes sängbekymmer och hennes
prestigebekymmer i hennes egen mun har
Viveka Starfelt befriat sig från åtminstone en
del av ansvaret för alla de tolkningar och
vantolkningar av både sitt eget och andras
själstillstånd som hon levererar. Bilden av henne
är emellertid utpenslad med en nästan grym
omsorg, och det är mycket troligt att en sådan
människa, känslokall och sentimental,
mot-sägelselysten och lättsuggererad, självupptagen
och högfärdig, samt dessutom försedd med en
mycket stor förmåga att glömma bort
generande fakta, skulle resonera på just detta sätt.
Ett skickligt drag är den epilog, som
författarinnan fogat till den egentliga berättelsen,
och som kastar ett delvis nytt ljus över det hela.
När Elisabeth Ulriques väl har fått ett barn
med den man hon älskat så högt, att hon
knappast tillåtit honom att ha vare sig vänner eller
arbete, så blir denne samme man henne totalt
likgiltig, och hon ägnar sig med iver åt att
frysa ut honom.
"Skärvan i ögat" är ett gott arbete, men det
måste likväl sägas att boken knappast beteck-
nar något steg framåt för Viveka Starfelt.
Man trodde efter hennes förra roman att
hennes hetta och hennes hatfulla lust att avslöja
hade börjat transformeras om till klok värme
och mera generös förståelse. Med "Skärvan
i ögat" är hon emellertid inne i de gamla spåren
igen. Hon synes dessutom så helt ha gått upp
i sin aversion för huvudpersonen att hon har
försummat både bipersonerna (ett
konstnärsgäng), miljön (Paris sommaren 1935) och den
stilistiska utformningen. Det skulle ha varit av
ett visst intresse att få veta hur Elisabeth
Ulriques’ man n:r 2 egentligen var funtad,
eftersom han överhuvudtaget stod ut. Mannen
n:r 1 blir sinnessjuk — men mannen n:r 2?
Varför kom han inte på nervhem åtminstone?
Elisabeth Tykesson
Medansvarets diktare
Ole Torvalds : Svår glädje. Bonniers 1946.
5: 75.
I tre diktsamlingar har Ole Torvalds
framstått som det kuvade livsmodets och den bittra
livserfarenhetens skald. En av hans samlingar
hette "Vi sjunger inte för dem" — och den
titeln är på något sätt signifikativ för Torvalds
hela författarskap. När han nu gör sin debut
som novellist, är det egentligen inte några nya
drag i sin författarprofil han avslöjar. Den
stilistiska elegansen — prövad i traditionella
versmått — som satte sin prägel på
diktsamlingarna, är fortfarande lika framträdande. Och
ämneskretsen är ungefär densamma. Det är den
plågade, på uppbrottsorder väntande
mänskligheten, som anger grundtemat i boken, och
han varierar och turnerar skickligt detta tema
i en sexsatsig novellsvit där titelvalets lakonism
möjligen kan ge besked om allvaret och
intensiteten: "Inlagan", "Vägen", "Brevet",
"Rod-den", "Besöket" och "Berget".
För några år sedan överraskade en annan
finlandssvensk författare, Göran Schildt, med
en hundraprocentigt Gide-påverkad roman. Det
hälsades tacknämligt som ett önskvärt
alternativ till amerikanismen. Torvalds har också sin
förebild; det är inte Gide utan i stället Kafka.
Av honom har Torvalds lärt sig den makabra
överraskningstekniken och det lite högtravande,
kanslispråksfärgade idiomet. Men han har
695-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
