Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mycket mindre än den tillgång som sattes upp
i första raden. Hade sammanställaren i detta
fall i stället laborerat med "prosa från sex
århundraden" skulle det ha funnits möjligheter
att få med mycket som är väsentligt, läsvärt
och även lättläst. Fördelningen hade också
blivit jämnare: av 900 sidor hade mer än
(som nu) ett femtiotal kunnat ägnas tiden
före 1700. Novellen i vår mening är en
romantisk uppfinning. Men åtminstone hos
Rousseau, som inte är representerad, hade man,
förefaller det mig, kunnat hitta episoder som
visserligen inte är noveller men däremot
novel-listiska. Och för resten inte bara hos Rousseau.
Gör man ett långt hopp framåt i tiden finner
man Gide företrädd av "Den förlorade sonens
återkomst" eller med andra ord snart sagt det
enda novellistiska som denne författare skrivit,
såvida man inte hellre skall kalla det en
prosadikt i stil med hans ungdoms ’sotier’. Men
Baudelaire, som genom sina ofta starkt
berättande prosadikter kunde haft ungefär lika
stora anspråk på att bli ihågkommen, i
synnerhet i en antologi med titeln "Frankrikes
stämma", han finns inte med. Och med
utgångspunkt i Baudelaire kunde man gå
tillbaka till "Gaspard de la Nuit" eller framåt till
Mallarmé, kanske Rimbaud, eller för att ta en
poet som på samma gång varit en riktig
novellist: till Apollinaire. Ser man på tiden från
sekelskiftet fram till första världskriget torde
det nämligen vara en riktig iakttagelse, senast
framförd av Louis Parrot i en uppsats om Paul
Éluard, att den franska litteraturen var
uppdelad i två inmutningar, den unanimistiska
och den som företräddes av kretsen kring
Apollinaire. Det unanimistiska lägret finns
med hos Ahlenius men inte det Apollinaireska.
Vad jag på det hela taget vill ha sagt är att
Ahlenius tagit för liten hänsyn till den
radikala linjen i fransk litteratur. Tonen i hans
antologi är en aning officiell på gränsen till
det officiösa.
Men allt detta får snarare tas som avvikande
meningar än som kritik i egentlig mening. När
det gäller att välja på ett så oerhört område
som det här är fråga om bör man snarare se
till den praktiska kompromissen, och lakuner
går inte att undvika, inte ens om man förfogar
över betydligt större sidantal. Efter vad jag
kan förstå har en av huvudmeningarna med
antologin varit att slå ett slag för den hos oss
något undanskymda och försummade franska
litteraturen. Ivar Harries företal går också
som helhet ut på detta. Och för att vinna ett
lovvärt mål hos publiken har det kanhända
förefallit nödvändigt att inte offra för mycket
åt exklusiviteten. Även om titeln "Frankrikes
stämma" enligt min mening är alltför
pretentiöst tilltagen betyder inte detta att inte boken
skulle vara både rolig och i hög grad läsvärd.
Man får återknyta många bekantskaper och
göra några nya. Bland de förra skulle jag
särskilt vilja framhålla den utsökta "Grevinnan
de Tende" av Madame de Lafayette, "Det
okända samtalet" av Alfred de Vigny, "Ett
enkelt hjärta" av Flaubert, som inte tycks ha
åldrats, "Fröken Gauche" av Estaunié,
novellerna av Duhamel, Mauriac, Carco, de
Lacre-telle, Malraux, vilken senare blivit hedrad med
hela "Föraktets tid". Volymen avslutas med
Sartres "Muren" och "Havets tystnad" av
Vercors. Här hade ett mindre konventionellt
urval varit möjligt.
Översättningarna — av olika händer — är
ibland ypperliga och på det hela taget goda.
I några fall skulle man dock vilja anmärka på
de envist efterhängsna gallicismerna.
Gunnar Ekelöf
Mörkret ljög
Elisabet Laurila: Flickan och mörkret.
Översättning av Thomas Warburton.
Medéns 1946. 7: 50.
Om barndoms- och uppväxtårens ångest
handlar denna debutbok av den unga finska
författarinnan Elisabet Laurila. Det är ett ömtåligt
och ofta utnyttjat ämne hon förelagt sig, men
hon har löst uppgiften på ett sätt som skvallrar
om att hon är en ursprunglig och riktig
diktar-begåvning.
När boken börjar är Johanna bara en liten
rultig flicka. Allt är sett med barnets
oförfalskade klarsyn och naturliga intuition. Hon
känner mera om saker och ting än vad hon vet
om dem. Hon känner att det är dag när solen
skiner; då fylls hennes liEa kropp av en
sprudlande aktivitet — hon måste absolut finna
utlopp för all den ursprungliga glädje hon
känner spola igenom de fintrådiga systemen. Men
natten är en stygg gammal gubbe, som får 6tå
ensam utanför fönstret, därför att ingen vill
700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
