Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Martin Ordway i en schweizisk bygd som han
före kriget gästat: i bergsbyn Kandermatt, från
vilken man kan se bergstoppen Vita tornet
glänsa med sin evigt snöhöljda hjässa. Denna
iscensättning, denna spelöppning är det
svagaste i boken: arrangemanget är för naivt
tillrättalagt. Men allteftersom berättelsen
fortskrider ökas läsarens intresse. De människor
som Ordway sammanföres med på
turistpensionatet är ganska levande och individualiserade:
den schweiziske guiden Andreas Benner, vars
far förolyckats då han en gång försökte bestiga
Vita tornet, den trötte och desillusionerade
franske esteten Delambre och hans loja och
känslokyliga hustru, den engelske geologen
Radcliffe, Carla Dehn, österrikiskan som har
ett olyckligt äktenskap med en nazist bakom
sig men nu förälskar sig i Ordway, och
slutligen Siegfried Hein, Wehrmachtofficeren på
Urlaub. När Carla Dehn och dessa sex män av
olika nationaliteter beslutar sig för att bestiga
Vita tornet, drives de därtill av olika
bevekelsegrunder, som författaren omsorgsfullt och inte
utan skicklighet analyserar. Hos några av dessa
människor är det begäret att åter uppleva
ungdomens äventyrs- och frihetsstämning som
dominerar; andra söker i detta företag en
möjlighet till flykt undan tragiskt tillspetsade
själskonflikter. Hos den tyske officeren-alpinisten
är det chauvinism och nationalistisk fanatism
—- Deutschland, Deutschland über allés —- som
är drivkraften.
Det är kanske till sist ändå skildringen av
själva bergbestigningens faror och strapatser
och beskrivningen av storslagen natur som
tilldrar sig det största intresset i denna bok.
Psykologien i denna roman kan inte sägas vara
direkt ytlig — men ibland offrar nog
författaren åt ganska farliga konstruktioner, t. ex.
i sina spekulationer över folkkaraktärer. -—
Den svenska översättningen av denna roman
förefaller helt förträfflig. Johannes Edfelt
Tjeckisk underjord
Egon Hostovsky: Sju gånger i huvudrollen.
Översättning av Erik Frisk. Tiden
1946. 8:50.
Centralfiguren i denna tjeckiska roman är
en författare, den hänsynslöse individualisten
Josef Kavalsky, som skriver om vagabonder,
barn, dårar och titaniska lidelsemänniskor.
Han spelar huvudrollen i sju människors öden,
människor vilka vi under trettiotalets
uppladdningstid sett honom påverka i nedbrytande
riktning, så att de när det stora provet kommer
hösten 1938 sviker nästan allesammans,
förgiftade av Kavalskys eskapistiska och negativa
livsinställning. Några blir förrädare, andra
flyr från det sjudande oroliga Prag till landet
och sina förflutna år, medan några få förblir
trogna, stannar under de hårda tiderna och
rider ut stormen.
Paradoxalt nog har denna trohet fått sin
upprinnelse och hämtat sin styrka i en av det
stora individualgeniets romaner, kallad "Den
underjordiska gången", där han i en
framtidsvision liknande "Kallocain" skildrat en
kommande, underjordisk kamp mot en kast av
sinnessjuka förtryckare. Kavalsky har när det
gällde att skapa sin vision haft god hjälp av
tidigare förbindelser med nazisterna, och hans
siaraktiga begåvning har gjort resten. Hans
negativism har emellertid kommit honom att
sluta kampen med ett väldigt Ragnarök, där
onda och goda går under. Själv tar han
konsekvenserna av sin inställning och drar sig
i god tid undan till utlandet, där han dör, "en
lidelsemänniska utan kärlek... en eld utan
värme". Boken mynnar ut i en hyllning till de
underjordiska arméerna, som i alla tider
kommer att bekämpa tyranner och som alltid
kommer att få rekryter, hur stark dragningskraft
individualistiska sabotörer än utövar.
Som synes har begreppet beredskapsroman
inte så liten tillämpning på "Sju gånger i
huvudrollen". Konstnärligt är den inte heller
alldeles lyckad. Flera av de sju får sitt svek
mot sammanhållningen något hastigt motiverat,
och den inlagda kärlekshistorien verkar något
klichéartad. Det senare kan dock delvis bero
på den vårdade men rätt konventionella
översättningen.
Hostovskys bok väcker emellertid intresse
inte bara därför att den presenterar för oss en
av de ledande författarna i en svårtillgänglig
litteratur, den har också i sina bästa partier
en rasande intensitet, som nästan ger sig i
närkamp med läsaren — både i de upprörda
skildringarna från Prag hösten 1938 och när
talet faller på de underjordiska arméerna.
Åke Runnquist
702-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
