Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den sortens allvarliga läsning, som prickar för,
stryker under och vill gå till grunden med saker
och ting. Den är populär, och detta är en god
sak, men i ett par avseenden är den alltför
populärt lättvindig. En ordentlig bibliografi
hade kanske ökat dess omfång med cirka 20
sidor, men den hade också tjugudubblat dess
värde. Noggranna uppgifter om vilka verk ur
de för en svensk språkligt sett mera
otillgängliga litteraturerna, som blivit översatta, inte
bara till svenska utan också till något av de
tre kulturspråken, hade också varit av stort
värde. Och det hade inte skadat (men detta
är inte en beskyllning för populärvetenskaplig
lättvindighet utan snarast för snobbistisk
överlägsenhet) om boktitlarna i artikeln om
Portugals litteratur hade blivit översatta till svenska.
Vad "Novelas Eröticas" betyder kan nog
visserligen var och en till nöds förstå, men vad
betyder "O Pobre de Pedir" — eller "As Ilhas
Desconhecidas"? Detaljanmärkningar av annat
slag skulle det kanske inte vara rätt att komma
med då det gäller ett verk av detta format, men
en enda måste i alla fall fram: varför har Nis
Petersen genomgående fått heta Nils i
förnamn? Elisabeth Tykesson
Två fransmän
Cay Sundström: Romantikens revolt. Victor
Hugos politiska kamp. Federativ
1946. 6:—.
Victor Hoving: Guy de Maupassant. Kåserier
om hans liv och verk. Fahlcrantz
& Gumælius 1946. 11:—.
Från det svenskspråkiga Finland nås vi av
ett par monografier över två stora franska
författare, båda skrivna i det mest vällovliga syfte
men båda särdeles dilettantmässiga. Den forne
"sexlingen" Cay Sundström, numera sitt lands
sändebud i Moskva, har under fängelsetiden
författat en liten skrift om Victor Hugo som
politiker i den genomskinliga och legitima
avsikten att för allt folket framvisa ett annat
illustert offer för en tyrannisk regim, en stor
freds- och frihetskämpe, tillika glödande
demokrat, som haft modet att till det yttersta trotsa
den härskande makten för att efter dess fall
ernå en triumfatorisk rehabilitering. Ämnet är
allt annat än ointressant men är tyvärr alltför
okritiskt behandlat. Frånsett en rad sakfel, som
kunna skyllas på de svåra förhållanden under
vilka boken tillkommit, har författaren uttryck’
ligen nöjt sig med att återge eller referera en
rad av skaldens politiska uttalanden,
proklamationer, deklamationer. Men dessa ha inte
insatts i sina biografiska sammanhang eller ställts
i psykologisk belysning, och med en irritation,
som tyder på att författaren talar mot bättre
vetande, karakteriserar han som skvaller och
förtal varje sanningssökande på dessa områden.
Det är att göra det alltför bekvämt för sig!
Om man inte som Sundström naivt godtar
varje ord som utgått ur den stores mun, utan
i enlighet med forskarens ofrånkomliga
skyldighet underkastar dem en kritisk granskning,
skall man snart finna, att åtskilligt därav är
tomt skryt, rena osanningar eller i bästa fall
fria fantasier — för att inte tala om de talrika
diskrepanserna mellan liv och lära. Att Victor
Hugo gjorde sig skyldig till servilt fjäsk för
alla maktens successiva innehavare så länge
det var opportunt och först därefter övergick
till motsatta lägret, har författaren dock endast
ofullständigt lyckats dölja. Däremot tiger han
med att skalden upprepade gånger sökt bli
Louis Napoleons minister och inte förrän detta
misslyckats blev hans förbittrade, oförsonlige
motståndare, vari Sundström, för övrigt med
all rätt, ser hans största berömmelse som
politiker. Rent groteskt är det då han gör Victor
Hugo till en mer framstående politiker än
skaldebrodern Lamartine — denne hade vida
mer realitetssinne, var på ett helt annat sätt
i stånd att fasthålla vid en egen och konsekvent
linje, ägde mera karaktär, större personlig
integritet och fjäskade aldrig för de
makthavande. Sådan boken i all sin bristfullhet
blivit har den dock ett visst värde som ett
florilegium av Victor Hugos politiska
yttranden. Och intresset för idéer kunna varken
skalden eller hans essayist frånkännas.
Anspråkslösare äro bokhandlare Victor
Hovings "kåserier" om Maupassants liv och
verk. De äro visserligen endels ganska tjafsigt
skrivna, kretsa gärna i snirklade vändningar
kring det skabrösa i Maupassants produktion
och innehålla både fadäser och uppenbara
översättningsfel. Något försök till psykologiskt
genomlyst karakteristik finner man inte heller
här, och författarens litterära omdöme visar
sig osäkert, särskilt vid behandlingen av roma-
707-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
