Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Mot strömmen" (i en för övrigt miserabel
översättning) får man dras med d’Annunzios
"Elden". Annars är serien i sin helhet att
rekommendera på grund av det goda urvalet.
Gunnar Ekelöf
Det tyska problemet
Willy Brandt: Förbrytare och andra tyskar.
Översättning från det norska originalet
av Olov Janson. Bonniers
1946. 12:50.
Victor Vinde: Nurnberg i blixtljus. Bonniers
1946. 5: 75.
De böcker om Tyskland som Willy Brandt
och Victor Vinde har gett ut är varandra
mycket olika. Hur olika de är undanskyms
i viss mån av den inadekvata titel, som Brandt
har gett sitt arbete: den ger intrycket att detta
uteslutande skulle syssla med krigsförbrytarna
och nazisterna samt "de andra tyskarna", dvs.
just de frågor som helt upptar Victor Vinde.
Emellertid ger Brandts bok i verkligheten
betydligt mer än så: den skänker oss i själva
verket ett slags tvärsnitt genom Tyskland av
i dag eller låt oss hellre säga en inventering av
alla just nu aktuella tyska problem.
Motsättningen mellan nazisterna och "de andra" blir
därvid omsorgsfullt behandlad, men Brandts
brinnande intresse för sakuppgifter och
fullständighet har lockat honom att också ge
mycket ingående redogörelser för de allierades
divergerande ockupationspolitik liksom för
jordstyckningen, den partipolitiska nydaningen
och den konstitutionella debatten. Om alla
dessa otaliga sakuppgifter är korrekta — och
det har man mot bakgrunden av Willy Brandts
tidigare politiska författarskap ingen
anledning att betvivla att de är -— kommer
"Förbrytare och andra tyskar" att få värde som ett
slags uppslagsbok. Emellertid är ju det
material boken syftar att "täcka" enormt, och det
har därför inte kunnat undgås, att
dokumenteringen har blivit en smula ojämn. Några av
kapitlen är väl stinna av fakta, men Olov
Jansons eleganta översättning hindrar oss att
nämnvärt besväras av bokens tyngd. Vilket
intryck den gör i original är mig obekant.
Victor Vinde kallar sin bok helt anspråkslöst
"Nürnberg i blixtljus". Han vill inskärpa, att
han har kommit till Tyskland som tillfällig
resenär och att det är ögonblickets bilder och
intryck han relaterar. Han gör det med den
stilens skärpa och uttrycksfullhet, som han
i rikt mått besitter. Han kan karakterisera
människor han har mött genom deras tal och sätt,
så att man tycker sig se dessa människor livs
levande framför sig. Han talar f. ö. bara om
människor, meddelar inga statistiska uppgifter
om det nuvarande Tyskland och teoretiserar
inte. Däremot återger han ett par dokument
eller rättare utdrag ur dokument. Det ena är
generalguvernören i Polen Hans Franks
berömda dagbok, det andra är SS und
Polizei-führer generalmajor Strupps rapporter om
Warszawa-ghettots förstörelse i april och maj
1943.
Vinde har emellertid sin egen yn på den
tyska frågan, och den röjer har fullkomligt
oförblommerat —- kanske väl o örblommerat
i betraktande av att hans senaste /istelse i
Tyskland måste ha varit tämligen kort. Brandt har
också en mening, men den går stick i stäv mot
Vindes. Med anlitande av ett kurant slagord
skulle man kunna säga, att Vinde är
vansit-tartist, under det att Brandt ihärdigt och
energiskt bekämpar vansittartismen.
Vinde har frapperats av att tyskarna inte
synes ångra sina illgärningar, att de rentut
sagt inte anser sig ha begått några. De känner
sig inte delaktiga i Hitler-regimens verk — och
likväl skulle detta aldrig ha kommit till
utförande, om inte tusentals vanliga tyska civila
och militärer hade åtlytt regimens order. Vinde
understryker f. ö., att den tyska
militärhierarkin var något vida mer än ett passivt
verktyg åt skräckmännen i toppen: den preussiske
adelsmannen fältmarskalk Wilhelm v. Keitel
gav order om att Weygand och Giraud skulle
mördas, och tillsammans med generalerna
Han-neken och Lindemann iscensatte han de även
i nazisternas förbrytarregister unika
clearing-morden i Danmark. Myten om den tyska
arméns alibi under Tredje rikets tatarstorm är
för all framtid avlivad.
Även Willy Brandt känner till allt detta, och
han döljer det inte. Men han har också många
intressanta upplysningar att ge om den tyska
motståndsrörelsen. Han ger fakta från den
tyska oppositionens via dolorosa. Hans bild är
överhuvud taget mera nyanserad än Vindes.
I flera kapitel drar han skickligt en lans för
709-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
