Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ilja Ilf & Evgenij Petrov: Guldkalven.
Översättning av Margit och Elon Lindström.
Ljus 1946. 12:50.
I Ilja lifs och Evgenij Petrovs "Guldkalven"
får vi bl. a. veta hur den sinnrike skälmen Ostap
Bender lyckas utpressa en million rubel av
kryptokapitalisten Alexander Ivanovich Koreiko
och hur han sedan som ensamstående millionär
finner att han har begränsade möjligheter att i
sovjetstaten tillhandla sig västerländska
glädjeämnen och förströelser. Boken är en
skälmroman och ska ha ett högt betyg. Anmälaren
erkänner villigt att läsningen av den har skänkt
honom något mer munterhet än det är tillåtet
att ha i en halvmodern svensk våning vilken
uthyres av en misantropisk f. d. lantbrukare.
Om en diktaturstats författare ohämmat får
utpeka och gyckla med de svagheter och lyten
som dess argaste felfinnare har satt fingret på,
föreställer man sig att fundamentet inte helt är
gjort av lösan sand. Där måste finnas en styrka
som också tål trycket från massiv komik. Något
lugnande är det ju att man vet bestämt på
vilken sida författarna har ställt sig: trots
bokens öppna och vassa kritik tvivlar man inte
på författarnas lojalitet mot "systemet", men
det är mera ur tonen än ur själva orden man
kan utläsa deras fasta tro på det marxistiska
Rysslands betydelse; det är inte ofta de faller
ned i onyanserade propagandaklyschor. Bokens
antireligiösa partier har lockat fram saltvatten
i anmälarens ögon, och nere i barndomens
gömmor har han funnit ett jullov då han och
en likasinnad läste E. Haeckels "Världsgåtorna"
och utfyllde nattens småtimmar med ljusgröna
och korksäkra ord hämtade ur den äppeltyske
doktorns bruksanvisningar.
Förlaget kallar boken en braksuccé. Det är
förvisso ett vackert ord, så rikt på sköna
idéassociationer att endast en kräsen
språkkonstnär kan ha varit dess upphovsman.
John Karlzén
Vibeke Malthe-Bruun: Kim. Översättning av
Brita Björkbom. Norstedts 1946.
6:50.
Det vore fel att säga att den danske
frihetskämpen Kim Malthe-Bruuns brev, utgivna av
hans mor, är något litterärt mästerverk. Det
vore att låta sig bländas av den gloria
frihetskampen gav sina offer. Däremot låter det sig
sägas att det är en mycket mänsklig bok man
fått i sin hand, ett av dessa dokument, vars
värde ligger i att det aldrig varit avsett för
trycket och som därför kunnat hållas fritt från
skribentens ständigt lurande attitydfok.
Kim var sjutton år när han efter inte alltför
lyckad realexamen blev sjöman. Han var
förälskad, och han skrev till sin Hanne om allt
han tänkte och såg: det är upplevelser i tyska
hamnar och i Finland när andra kriget kom,
det är reflexioner över kärlek, religion och
moral. Inte alla sjuttonåringar har så vakna
ögon eller tänker så mycket, men det är ändå
en sjuttonåring som för pennan.
Det är bokens avslutande brev som motiverar
den: Kim har blivit häktad och sitter på
Vestre Fængsel. Han blir dömd till döden, och
inför den upplevelsen höjer han sig till det
sublima. Döden som början och startpunkt —
somliga fattar detta som en villa och ett
självbedrägeri, men Kim gör det inte. Hur som helst
är situationen så extraordinär, det pris som
krävs så högt att vi aldrig utan vidare kan
avfärda och gå förbi de inre erfarenheter som
redovisas. Til syvende og sidst står vi alla
under samma villkor, och därmed försvinner
också privatkaraktären. Kim behåller sitt lugn
in i det sista och kallar sig skämtsamt en
Sokrates utan publik. Den senare har han fått.
Beträffande jämförelsen i övrigt ligger det
något i den. Lennart Göthberg
Max Rychner: Glut und Asche. Manesse
Ver-lag. Zurich 1946.
Max Rychner har gjort sig känd framför allt
som en insiktsfull och kräsen kritiker, en av
dem vilkas ord i litterära frågor är burna av
auktoritet. Denne schweiziske litteraturkännare,
som framför allt tagit sig an den georgeska
traditionen, har en vid europeisk orientering,
därom vittnar både hans översättningar av
Paul Valéry och hans instruktiva och levande
bok "Zur europäischen Literatur zwischen zwei
Weltkriegen". Men Max Rychner är också en
förnäm och formsträng tankelyriker: "Glut und
Asche", hans senaste diktsamling, visar honom
som en poet av format. I formellt avseende
anknyter han till de klassicerande, strängt
intellektuellt skolade lyriker som han hyllat i
sin kritiska gärning: George, Hofmannsthal,
Valéry. Men Rychners personliga accent är
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
