Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Diskussionen om författarhonoraren
Trots att intresset för litteratur, konst och
musik under de sista decennierna fått ett många
gånger större publikunderlag än tidigare är
de fritt utövande konstnärerna alltjämt den
sämst försörjda gruppen bland de intellektuella,
vilket ter sig som en så mycket större orättvisa
som de obestridligen representerar en
begåvningselit. Om författarna har det bättre eller
sämre än kompositörer och konstnärer kan
diskuteras, faktum är att de har det dåligt,
alltför dåligt. Och det värsta är att de i
allmänhet har det sämre ju bättre författare de är,
ju fullständigare och självständigare de fyller
sitt kall. En författare med de högsta krav på
sig själv, som tar tillräcklig tid på sig för att
fullborda en bok och aldrig producerar sig
annat än när han verkligen anser sig ha något
väsentligt att ge, en sådan författare kan vara
lika hårt arbetande som vilken annan skribent
eller yrkesman som helst, men den lön han får
för sin möda är ringa. Tillhör han till råga
på allt banbrytarnas lilla grupp, som befinner
sig ett stycke framom även publikens inre
cirkel, så ger hans arbete överhuvudtaget ingen
avkastning, utan hans inkomster blir helt
beroende av förläggarens och
stipendienämndernas välvilja.
Vi gäldar man städs deras varma röst
med växlar på odödligheten?
De sjunger sönder sig själva till tröst
och lisa åt mänskligheten.
De skulle ha mat, de skulle ha ro.
Vad ger det att fäkta med tanken?
Det ger kanske plats i ryktets famn,
men ryktet är strunt och Apollos namn
går mycket dåligt i banken.
Så sjöng en gång Bo Bergman, och det är
alltjämt så sant som det är sjunget.
Författarnas villkor är för närvarande under
debatt mellan författare och förläggare.
Författarna kräver bättre honorar och vill bl. a. införa
ett nytt normalkontrakt, som stipulerar att varje
manuskript när det antages till utgivning skall
honoreras för en viss del av den tryckta
upplagan, vare sig någon motsvarande försäljning
inom rimlig tid kan beräknas eller ej. Det finns
här ingen anledning att gå närmare in på dessa
ännu inte avslutade avtalsförhandlingar. Man
får bara hoppas att författarnas villkor skall
kunna förbättras även på den vägen. Men hur
långt som helst kan man ju inte beräkna att
förläggaren skall vilja och våga dra växlar
på framtiden, han måste ju sköta sin rörelse
affärsmässigt, om den alls skall kunna vara
litteraturen till någon nytta. Ett alltför
normaliserat förhållande mellan författare och
förläggare skulle inte med säkerhet innebära
en vinning för de förra.
Låt oss emellertid förutsätta att förläggarna
förklarar sig beredda att ge författarna
förmånligare kontrakt över hela linjen, är därmed
författarnas ekonomiska ställning tryggad?
Ingalunda. Den sparsamt producerande,
fanatiskt självkritiske, alltså i många fall den
värdefullaste, författarens belägenhet blir lika
äventyrlig även om kontrakten skrivs
generösare. Han blir ändå beroende av förskott och
stipendier, och han kommer alltid att ha det
bekymmersamt. Nå, han är nu i alla tider ett
undantag, och sådana måste man räkna med
i denna misshushållande värld. Man får trösta
sig med att den konstnärliga integriteten för
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
