Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Anders Österling: Sju dikter - Världsteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJU DIKTER
VÄRLDSTEATERN
Först såg jag festtribunen, jättelik
och fylld av en oräknelig publik,
men i en dunst, som gjorde dagern skum,
satt folkets massa onaturligt stum.
En svärm av läderlappar blint och skyggt
i rymden kretsade med rolös flykt
kring skådeplatsen, där vårt jordeliv
var sammanträngt i talrikt kollektiv.
Och hit och dit flög projektörens sken
likgiltigt stannande hos var och en;
för en sekund, ett ögonblick av tid
man såg hans drag som ensam individ.
Så ströks han ut i töcknet och därnäst
föll skenet plötsligt på en annan gäst
och varje ansikte var blekt och spänt
i detta ilsnabbt lysande moment.
Men varför satt man där med köpt biljett?
Det stora spelet hade ingen sett.
Blott denna ljusblixt från en magisk värld,
som klyvde mörkret med sitt silversvärd.
Ty världsteaterns mäktiga ridå
stjärnöversållad hängde i det blå
och bakom den fördoldes ännu det,
som var programmets höga hemlighet.
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
