Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Skyddsrummet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WERNER ASPENSTRÖM
SKYDDSRUMMET
Han tyckte att han befann sig i en väldig
krympande ballong, att himlen långsamt sänkte
sig ner över jorden och att horisonten samtidigt
snarades hop och anföll honom från alla sidor.
Denna upplevelse bekräftades av enstaka, ännu
så länge helt ofarliga kvävningsanfall. Första
varningen kom från hjärtat, som oförmodat
där han låg i sängen eller satt vid arbetsbordet
kunde börja pumpa på ett plågsamt
oregelbundet sätt. Han måste springa fram till
fönstret och glufsa i sig luft som när en hund
äter kött. Det skänkte en tillfällig lättnad, men
han anade att det existerade en vida mer
allvarlig och allmän syrebrist som inte kunde
avhjälpas genom några tillfälliga djupandningar.
Något var i olag utanför honom, utanför denna
plats och denna stund, något närmade sig,
något hade hänt som var av överväldigande
betydelse. Han kunde inte beskriva det: så ser
jag det för mina ögon, på det här viset hör jag
det med mina öron, nu erfar jag det med mina
händer — och det är kallt, vidrigt och
omänskligt. Så kunde han inte säga. Han kände bara
att han inte hade någon som helst möjlighet
att ingripa och avvärja hotet.
Han tog för givet att han inte kunde vara
helt och hållet ensam om sin upplevelse, men
han befarade att de flesta tills vidare skakat av
sig den i tro att det gällt ett övergående
illamående. Ingen hade yppat något för honom.
Själv hade han heller inget sagt. Han frågade
sig om han hade någon skyldighet att meddela
sina misstankar åt omgivningen. Minsta efter-
tanke sade att han inte i sin ägo hade något
bevis, som på ett övertygande sätt skulle kunna
varna de belägrade för det anfall som redan
var igångsatt. Tiden var för långt framskriden.
De som i likhet med honom anat vad som var
i görningen hade säkert redan tagit sina mått
och steg. För övrigt tjänade dessa mått och
steg inte mycket till. Eftersom ingen kunde
ånge faran, kunde ingen ånge räddningsmedlen.
I det läget vore det rent av brottsligt att slå
alarm och väcka en meningslös oro.
Men ännu plågades han av häftiga tvivel
och jagade med öppna ögon efter ytterligare
bekräftelse.
I början på veckan kom systern som vanligt
för att städa och stoppa och piska mattor och
torka golv, men framför allt för att tillaga
veckans korngrynspudding i en emaljerad form
av nästan ett badkars omfång. Redan vid
hustruns död hade han lagt märke till systerns
ny-förlösta hjälparglädje. Hur hon stått vid
gravkanten och nupit i sin bukett och väntat på
att frambringa den lilla rörelse och gråt som
stunden krävde men inte kunnat utan tagit ett
steg framåt, öppnat handen och låtit
tyngdlagen ensam förpassa violerna dit de skulle.
Det hade inte heller dröjt länge förrän hon
nästlat in sig bland nödvändighetsvarorna.
Många gånger hade han sagt sig att det måste
snart sättas en punkt och att vem som helst
vore att föredra, men alltsammans hade
stannat vid urklippta tidningsannonser han aldrig
svarat på.
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
