Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Skyddsrummet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYDDSRUMMET
eldtungor sköt bilderna upp av människor och
djur i flykt undan en fara de anade men
vägrade att erkänna.
Han vände sig om och såg på pojken, som
fortfarande satt uppkrupen på stolen. Som ett
smärtsamt knivhugg upplevde han på nytt
kärleken till sonen. Han ville springa fram och
stryka honom över pannan för att övertyga sig
om att åtminstone han var verklig.
— Kom, sa han, vi måste genast ge oss av.
— Vart då? frågade pojken förvånat.
— Jag har inte tid att förklara nu. Kom
bara!
Berget stupade rakt ner mot gatan, som på
andra sidan kantades av en kaj remsa med plats
för ett smalspårigt rälspar. Några tomma
järnvägsvagnar stod och dåsade vid ett upplag av
rött tegel. Ute på fjärden knogade en liten
bogserbåt fram en pråm i motvinden. På gatan
nästan ingen trafik. Kring en vattenpost långt
borta lekte några ungar.
Den massiva järndörren till skyddsrummet
stod på glänt. Han öppnade och gick in med
pojken hack i häl. En unken källarlukt slog
emot dem. Några meter in i berget vidgades
gången till en ovalformig grotta. Kring
väggarna var några enkla träbänkar utplacerade.
De satte sig på en av bänkarna och lät ögonen
vänja sig vid ljusdunklet. På det cementerade
golvet låg öar av halm och ruttnade. Väggarnas
ojämna stenytor trädde klarare fram. På ett
ställe syntes ett par svarta punkter efter
borrhål som aldrig blivit laddade och sprängda.
Tapeterna kunde visserligen vara hemtrevligare,
tänkte han och gav sig tid med ett inombords
hånleende.
— Vad ska vi göra här? frågade pojken.
— Snart ska du förstå, svarade fadern.
Sonens aningslösa röst påminde honom om
det oerhörda i hans ansvar. Han reste sig från
bänken och gjorde ett överslag av rummets
möjligheter, stegade upp avstånden, undersökte
sprickorna i väggen, jämförde var golvet var
slätast. Han prövade plats efter plats utan att
förstå vad han egentligen ville uppnå och
förkastade dem alla utan medvetna skäl. Förvirrad
satte han sig igen. Löjliga millimeter jägare,
hånade han, går du verkligen och söker efter
en trygghet i något visst hörn av den här
kyffiga hålan? Granittaket är på sin höjd fem
sex meter tjockt. Det kommer att krossas som
ett äggskal under det som svindlande närmar
sig. Säkert finns det en grotta längre in i berget,
sök den!
— Det börjar bli kallt, sa pojken.
— Du kan få låna min kavaj. Följ med mig,
vi måste fortsätta längre in.
— Jag fryser om fötterna mest. Jag vill inte
vara här längre. Jag går ut och sätter mig på
kajen och väntar.
— Du får inte! ropade fadern, och i
befallningen låg bönen naken: övergiv mig inte nu.
Men pojken var redan på väg mot utgången,
hans skugga växte och försvann.
Faran kändes nu överhängande. Blind rusade
han in i berget. Pojken kommer efter, intalade
han sig själv, han blir bara borta ett par
minuter. Under tiden måste jag leta reda på
en trygg gömplats åt oss båda.
Tunneln som ledde från grottan var ganska
trång, och efter några meter var det kolmörkt.
Han fiskade upp tändsticksasken ur fickan
och repade eld. Elden svetsade upp en skåra
i mörkret, glänste på de fuktiga väggarna, fick
den framsträckta handen att lysa spöklikt vit.
Men bakom och framför fanns ingen hindrande
stenfond, fåfängt sågade sig ljuset in i det
svarta.
Han stannade och lyssnade en stund. En råtta
skymtade i utkanten av ljusbältet på flykt inåt
berget. Han fortsatte att gå. Tändsticka efter
tändsticka fräste till, kastade ett ögonblick
några fladdrande skuggor omkring sig, tynade
ner till en röd punkt och slocknade. Förföljd av
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
