Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Löfgren: Rast och vandring. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
modell. Han kom med matdosor och ett litet
bensinkök och fiskredskap och kartor och
raggsockor. Hon mindes röran av tillbehör i
vardagsrummet de sista dagarna.
Nu kände hon med ens att hon var mycket,
mycket trött.
— Får vi rasta snart, Axel? sa hon. Den
här blåsten ...
Han steg ut från stigen och satte ner
ryggsäcken, vände sig om mot henne och visade
med handen.
— Vi är där nu, sa han.
Hon såg blocket resa sig framför dem i
dimman.
Det fanns en torr fläck på ett ställe, där
stenen sköt ut. Där var det lä och hon kunde
sträcka ut sig. Hon kurade ihop sig, han såg
att hon frös, han tog hennes händer och
gnuggade dem. Tog upp en torr olle ur ryggsäcken
och hjälpte henne på med den.
Så försvann han ett tag; hon låg och
undrade över att vilan kunde vara så behaglig. Med
molnen yrande förbi, kanske litet långsammare
ändå än förut. Med passet drypvått och kallt
runtomkring och med en torr fläck på två
kvadratmeter att känna sig skyddad på. Att
känna sig så liten och så trygg på samma gång.
Borta i stugan väntade de på henne, Pelle
och — allihop. Men det var ingenting hon
behövde tänka på nu.
Framför henne var en liten yta med kiselsten
mellan tuvor med renlav och mossa. Hon låg
och försökte få ordning i lavkronornas
invecklade mönster utan att lyckas. Så jämkade hon
litet på sig, en upphöjning i marken skar in
i höften och det började ömma. Över henne
välvde sig stenen som en jättelik förstoring av
ett par skuldror som förut givit henne lä.
Regnet stod som en ridå runtom hennes
skyddade plats, som en sned vägg ut från kanten
av stenen. Uppe i en bergsida rasade några
stenar, någonstans helt nära steg och sjönk
bruset av en bäck.
Axel kom tillbaka med några torra kvistar
och en del ris som han funnit, Gud vet var.
Med dem gjorde han upp en liten eld och sa åt
henne att värma sina händer vid den. Hon fick
vända på sig för att kunna hålla dem mot
lågan. Han sprang omkring och pysslade, njöt
av sin spänstighet. Hon önskade han kunde
lagt sig att vila han också, men det fanns inte
plats för mer än en.
Hur hade de egentligen blivit så många på
den här färden? Det var en sådan massa av
deras bekanta som råkat vara lediga "ungefär
vid den tiden". De hade undrat lite först:
— Ska du verkligen vara med, Vera?
Fruarna hade funderat och männen hade
kommit en efter en till Axel och undrat om
det bleve mycket besvärligt med ett par till.
Besvärligt, nå, lite grann blev det ju alltid,
men det ordnade sig väl. Fem par hade de blivit
till slut, en hel skara.
— Du förstår, hade han sagt till Vera, de
vill väl passa på nu när du är med, det får ju
bli en lätt tur då. Och så sakkunnig ledning
gratis.
Det sista med ansiktet lagt i mycket
blygsamma veck.
Till slut hade Vera fått ordna proviantfrågan
för hela sällskapet. Efter Axels sakkunniga
anvisningar. Men alla detaljerna, uppdelningen
och det besvärliga telefonerandet hit och dit
hade hon fått sköta. Under färden var det hon
som visste var allting fanns, att hon tog hand
om alla gemensamma utgifter var självklart.
Det var så "vanligt" på något sätt — alldeles
för vanligt.
Hon hade tröttnat på den obekväma
arm-bågsställningen för att hålla fram händerna
och lagt sig ner igen. Han grävde fram en tunn
regnrock ur ryggsäcken och svepte den om
henne. Så sa han:
— Om vi skulle koka lite kaffe?
— Påsen ligger i högra sidofickan, sa hon.
Under den ligger smördosan och ett stycke limpa.
744
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
