Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. N:r 9
- Sven Löfgren: Rast och vandring. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAST OCH VANDRING
Han hade redan gjort lös kaffepannan från
dess plats utanpå ryggsäcken och var på väg
till bäcken för att hämta vatten.
— Ska jag hjälpa dig? sa hon när han kom
tillbaka.
Han skrattade:
— Som om det skulle behövas.
Hon lät ögonlocken falla ihop och låg och
lyssnade till hans rörelser. När han matade
bränsle på elden kände hon hur strålningen
blev starkare och värmde hennes ansikte.
Så kom han till henne med en mugg ångande
varmt kaffe och ett par smörgåsar. Det var så
kallt i luften att smöret kändes stelt,
paraffin-aktigt, men det smälte i hennes mun med en
smak som var frisk och mild på samma gång.
Hon fick dricka kaffet försiktigt, det tog lite
tid. När hon var färdig räckte hon honom
muggen och sa:
— Nu är det din tur.
Sen vände hon sig över på andra sidan, med
ryggen åt honom, och jämkade sig till rätta.
Ett par sekunder låg hon och såg på en liten
fläck av det där stora blocket som gav dem
trygghet och lugn mitt i passets rykande,
vinande regnblåst. Skenet från elden
skimrade svagt där, grå och gulgröna lavar klädde
stenens yta. Där blocket nådde marken sköt
ett par grässtrån fram, hon vek undan dem så
att de inte skulle kittla henne i näsan. Så föll
hennes ögon igen. Elden sprakade bakom henne
och värmde hennes rygg, bäcken sorlade, Axel
rörde på sig, regnet ven.
*
Hon vaknade när han flyttade undan
stenarna som kaffepannan stått på. Elden hade
brunnit ut, bara några glöd låg kvar på
marken. Alla grejor var redan nerstoppade i
ryggsäcken och Axel knackade ur sin pipa.
— Vi borde nog ge oss i väg nu, sa han.
Om du inte är för trött förstås.
Hon satte sig upp och började kränga av sig
ollen.
— Hur långt har vi kvar, tror du?
— En timmes väg drygt — kanske två, det
går lite långsammare nu i skymningen. Men
det har ju lugnat.
Hon såg upp och märkte att molnen gick
högre nu. Vinden tjöt inte längre i bergsidorna
ovanför dem.
— Så skönt det är, sa hon. Nu hittar du
lättare.
— Hittar... Han skrattade. Det är en lätt
väg. Hur känner du dig?
— Bara bra. Jag ska strax vara färdig.
Han stod och väntade på henne, funderade
litet. Sen sa han:
— Det var rätt lustigt i går, vad Pelle blev
otålig när vi skulle försöka klara upp
räkenskaperna. Du har nog bättre hand med honom
än jag. De andra tyckte också att du saknades.
Allt tog så lång tid. Så om det kan vara dig
till någon glädje, tror jag nog man kan säga
att du är till nytta i sällskapet.
Erkännandet kom från en som stod över
konkurrens. Och hon svarade tacksamt:
— Vet du, det tycker jag var roligt.
Sen var hon färdig och de kunde starta.
Dalen öppnade sig framför dem. Vid sidan
av den öppningen, bortom ett par små åsar,
låg stugan som de skulle till. Där väntade de
andra. Hon skulle inte villa bort sig mer, hennes
man skulle inte behöva hämta henne. Men ännu
skulle det dröja någon timme, innan de var
framme.
Ännu någon timme skulle hon få känna den
lilla lycka, som oväntat hade nått henne på
denna lilla utvikning från de andra. Vilan som
låg i att inte ständigt behöva tänka och ha
omsorg utan i stället nästan få känna sig
omhändertagen. Att få gå i stillhet, trygg på vägar
som kunde vara farliga, om man inte hade
säker ledning med.
Det var en mycket primitiv och kanske
745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0761.html
