Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
rehabilitera, kvinnan. Om i "Härd Times"
hustrun tangerar felstegets gräns, så blev det
också bara en tangering. "Om hon i ’Dombey
and Son’ flyr från makens hem, så förblir hon
ändå ren, det ser bara ut, som om hon beginge
ett felsteg, och hon behandlar sin älskare på
ett sådant sätt, att man skulle önska, att man
vore — mannen." Dickens får aldrig, om han
icke skall komma i en konflikt med publiken,
som kunde kosta honom hans ställning, "låta
märka den allsmäktiga passionens egen
brinnande, generösa, odisciplinerade pust", utan
han får förvandla den till ett slags leksak för
snälla barn. Däremot excellerade han i mängder
av utsökta familjescener och utbildade sig till
mästare i den småborgerliga trivselns genre.
Verklig människoskildring nådde Dickens
därför aldrig upp till, menar Taine. "Om man inte
skälver av glädje vid åsynen av en vackert
utbildad form av girighet liksom inför åsynen
av ett oskattbart symtom, kan man aldrig rulla
upp hela passionernas system och måla dem
i hela deras ödesdigra storhet." Jämför
Tartuffe och Pecksniff! Den senare kan inte
erbjuda psykologen eller läkaren det ringaste av
intresse. Han kan på sin höjd roa publiken;
han är en mask, inte en människa. Tartuffe
är också en hypokrit, men samtidigt är han
människa: "utom sin grimas har han karaktär
och temperament; han är kraftig, stark,
rödbrusig, brutal, sensuell; hans blods starka krav
gör honom djärv; hans djärvhet gör honom
lugn; hans djärvhet, hans lugn, hans snabba
beslutsamhet och hans människoförakt gör
honom till en stor politiker". Dickens ger sina
personer med en gång såsom redan färdiga
karikatyrer; denna människouppfattning
irriterar den franske psykologen, som där bakom
söker en patologisk förklaring. När Taine till
sist skall försöka säga ett erkännande ord, kan
han inte pressa sig längre än till detta knappa
erkännande:
"Men om er nations litterära smak i förening
med ert genis naturliga inriktning ålägger er
moraliska intentioner, förbjuder er att i stor
stil teckna människokaraktärer, förhindrar er
att ge övertygande helhetsbilder, så erbjuder
den samtidigt åt er observation, er seiisibilitet
och er satir en följd av originella figurer, som
inte återfinns utanför England, som tecknade
av er hand, bildar ett unikt galleri, och som
tillsammans med bilden av ert eget geni ger
en bild av ert land och er epok."1
2
Mycket av detta är väl sant, men ändå kan
man inte läsa Taines försök till en värdering
utan att märka, att den slår slint. Han mäter
med en mätsticka, som på något sätt inte är
användbar i detta sammanhang. Dickens’ genre
är icke höglitterär och allra minst är den
naturalistisk; ändå måste också den, som endast med
yttersta möda kan läsa hans romaner till slutet,
säga sig, att de äger en förbluffande egenart,
en livskvalitet, som inte liknar någon annan.
Det är meningslöst att — som den ovanligt
hjälplöse kritikern Edmund Gosse och många
med honom -— uppvisa, hur ytlig, schematisk,
ja, delvis vulgär Dickens’ människotolkning är,
ty varför skulle icke Dickens få vara ett
litterärt geni — med dålig smak? Det räcker inte
heller med att — som Erik Lindström i sin
litet udd- och andelösa bok — peka på Dickens’
humanitet och humor och tillägga den
betänkligt klichémässiga frasen: "Från sådana värden
har mänskligheten inte råd att göra sig
urarva", ty därmed är egentligen ingenting sagt.
En helt annan valör har Chestertons analys.
Han har definitivt uppvisat, att allt, som är
social tendens, propaganda, människotolkning
1 Gerhard Gran har i sin förtjusande Diekensbok
en replik till Taine, som kan förtjäna att citeras:
"Taine kalder ham i sin litteraturhistorie trist. Men
Dickens är hverken grætten eller trist___ det er
Taine, som er trist, fordi han har læst altfor meget,
er uten forstaaelse av det umiddelbare og er blitt en
intellektuell pessimist."
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
