Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DICKENS
de nödlidande och förtryckta. Dels den geniala
gravskrift, som han i sin sista, ofullbordade
bok, detektivromanen om
Edvin-Drood-myste-riet, lät mr Thomas Sapsea författa över sin
döda hustru, och som lyder:
"Ethelinda,
vördnadsfull maka till
mr Thomas Sapsea,
auktionsförrättare, värderingsman,
egendoms-agent, m. m.
här i staden,
vilkens kunskap om världen,
ehuru skäligen omfattande,
aldrig lärde honom känna
en själ,
som var bättre skickad
att se upp till honom.
Dröj, främling,
och ställ dig denna fråga:
Mäktar du detsamma?
Om icke,
blygs och drag bort!"
Är det verkligen möjligt, att Dickens aldrig
vid något tillfälle insåg, att denna magnifika
ironi kunde riktas mot honom själv och hans
hållning gentemot sin hustru?
Har man en gång fått upp detta spår, anar
man, att det för ganska djupt in i hans
personlighets kärna. Det finns en annan episod ur
hans erotiska liv, som är lika karakteristisk.
Jag tänker då icke på de tydligen riktiga
uppgifterna om att han under senare år icke ogärna
besökte lätta damer i Paris, samtidigt som han
sjöng julens och familjelivets lov i sina böcker.
Utan på hans förhållande till den figur, som
i "David Copperfield" heter Dora. I
verkligheten hette hon Maria Beadnell, och den
unge Dickens’ ivriga uppvaktning avvisade hon
ytterst kyligt. Hennes brev är icke bevarade,
men i ett av hans egna talar han om att hon
en gång sände tillbaka ett brev av hans hand,
"inlagt i ett pappersark, utan att offra så mycket
som ett kuvert". Denna kvinna är sannolikt den
enda han verkligen älskat. Långt senare träffade
han henne på nytt, och i "Little Dorrit"
uppträder hon under namnet Flora. Gerhard Gran
anser, att han där behandlar henne med
"maliciös munterhet". Man kan ha en annan mening
om saken och tycka, att han hudflängde henne,
hånade henne:
"Flora, som alltid hade varit långväxt, hade
nu också blivit mycket tjock — och hade
andtäppa; men det var inte så farligt. Flora, som
han hade lämnat som en lilja, hade blivit en
pion; men det var ju inte heller så farligt.
Flora, som förr i världen föreföll hänförande
i allt vad hon sade och tänkte, pratade nu bara
en massa dumheter; och det var ju rätt farligt.
Flora, som förr i världen hade varit bortskämd
och naiv, skulle fortsätta att vara bortskämd
och naiv — det var förkrossande."
Så såg det ut i hjärtat på den man, som lärde
en betagen anglosachsisk värld människokärlek,
medlidande och barmhärtighet.
Kanske hade Taine till sist rätt: "C’est le
bonheur qui lui manque... Dickens est triste
au fond, comme Hogarth."
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
