Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Odysseus’ vardag i Dublin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODYSSEUS’ VARDAG I DUBLIN
I det brev som Joyce vid nitton års ålder
skrev till den åldrige Ibsen prisade han honom
för hans "höga, opersonliga kraft", för "hans
fasta beslut att avtvinga livet sanningen" och
för "den absoluta likgiltighet för allmänna
konstregler, vänner och slagord" med vilken
han skred fram "i ljuset av en inre heroism".
Vilken stolt självkarakteristik ligger det inte
i denna hyllning! Men — den är inte
överdriven.
Viktigare än alla dolda anspelningar,
symboler och mönster i "Ulysses" är den
konstnärliga, "inre heroism" som döljer sig bakom de
detaljerade beskrivningarna av alldagligheter
och naturbehov. Ty det är i själva verket
Joyces "fasta beslut att avtvinga livet
sanningen" och hans "absoluta likgiltighet för
allmänna konstregler, vänner och slagord"
som utgör den egentliga stödkonstruktionen i
"Ulysses". Utan denna inre järnstomme skulle
boken falla sönder i en samling av raffinerade
ordmålerier, skarpa iakttagelser, virtuosa
stilpastischer, groteska lustigheter och tekniska
experiment.
Man kan läsa "Ulysses" på många sätt och
man kan under läsningen reagera högst
skiftande. Man kan skakas av skratt, rysa av
ödslighet, lyftas av en sublim poesi och bli halvt
generad av en intimitet som inte ryggar
tillbaka för några förtroenden, ja, man kan till
och med gäspa, sucka och våndas, men man
kan inte i längden undgå att märka att man har
kommit in i en konstnärlig värld, där
kompromisser är lika ovanliga som avvikelser från
naturlagarna. En enda mäktig vilja styr denna
värld: Joyces orubbliga föresats att vara
objektiv — på ett joyceskt sätt. Det dominerande
intrycket av denna verkligen rikt fasetterade
bok blir dess allvar, i lika hög grad
konstnärligt som moraliskt. Men samtidigt är den
enastående stränga objektiviteten paradoxalt nog
förenad med en subjektivitet i uttryckssätt och
ämnesval som inte heller känner några hänsyn.
Joyce inte bara tvingar oss att ihärdigt och
länge stirra in i verklighetens alla ostädade
vråar, utan han tvingar oss också att umgås
med alla dessa dublinbor, som oftast är oss
lika pinsamt likgiltiga som de personer vilka
vi försöker smita undan genom att vika av på
en sidogata. Vad rör det oss genom vilka gator
vicekonungen i Dublin färdades en
juniförmiddag 1904 eller vilka som hälsade eller inte
hälsade på honom! Och hur längtar vi inte
att komma ut ur den trista restaurang, där de
båda uppasserskorna med bronsfärgat
respektive guldblont hår serverar och där gästernas
dödande jargong outtröttligt filar på våra
nerver. Men Joyce tar lika liten hänsyn till
läsarna som till "de allmänna konstreglerna".
Han släpper inte ett ögonblick taget. Hans
stränga orubblighet har ett drag av despoti
eller i varje fall av rigoröst genomförd
disciplin.
Detta Dublin, från vilket han aldrig kommer
loss, tänker han inte heller bespara sin publik.
Det skulle inte falla honom in att maskera sig
på ett för oss behagligt sätt eller att förlägga
sina scener till för oss angenämare trakter.
Han är fullkomligt likgiltig för om han tråkar
ut oss eller inte. Men man ska inte fördenskull
tro att han själv alla gånger har så roligt på
de lokaler dit han motar in oss. Och det är en
dunkel känsla av detta som gör att vi finner
oss i hans behandling. Joyce tillhör ingalunda
den typ av hembygdsentusiaster som
underhåller oss med omständliga berättelser om för
oss obekanta personer bara därför att de alla
har den i berättarens ögon enastående
förtjänsten att vara från hans hemtrakt. Nej, vart
Joyce än för oss i Dublin så ledes han av
samma stränga objektivitet i subjektiv form.
Och vi böjer oss för hans subjektivitet, det vill
säga självständighet, på samma sätt som vi
imponeras av hans objektivitet. För
subjektiviteten är ju bara en annan sida av hans
ärlighet. Han är en sträng, kunnig och instruk-
4 BLM 1946 ix
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
