Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hoppning om att Edfelt skulle ge sig i kast med
Hölderlins stora hymner. Det blev bönhörelse,
och redan 1942 kom i "Hymner och visor"
den storslagna "Patmos", och i årets antologi,
som fått namnet "Bomben och lyran", intar
"Vandringen" den mest bemärkta platsen. Hur
intressant det än kan vara att i finslipade
små-poem tro sig kunna utläsa symtomatiska
stämningar och uttryck för den ständigt pågående
lyriska utvecklingen blir det naturligtvis
oerhört mycket mera spännande och givande att
brottas med de stora svepen, de genomgripande
och epokbildande nyerövringarna i stil med
Hölderlins och Novalis’ hymner eller liknande
form- och innehållsbrytande lyriska skapelser.
Vid sidan av dessa stora monument över
lyrikens obegränsade möjligheter odlar Edfelt
fortfarande ett intresse för petitessen, det preciösa
och ofta exakta uttrycket för en stämning där
verklighet och vision går tillsammans som ett
vingpar och där rika associationer uppstår.
Tag en dikt som Edith Sitwells "Sång"; där
har det preciösa och exakta fått en
dubbelfunktion, och resultatet har blivit utsökt:
"O Dionysos av trädet — du som är skägg och mognad
i mitt hårs och mina armars grenar
liksom vinrankan omslingrar platanen —
du kom liksom vind i grenar."
"Och i mitt hjärtas jord, o gyllne kvinna,
är du sädesgudinnan."
"O vind, kom igen till mina grenar."
"O jordens dunkel — o mognad."
De tre dikterna av Rilke säger kanske inte
så mycket om den tragiska brustenheten i hans
stämma; "När klockorna ljuda här —" är
självfrätande och brinnande av svart eld,
"Diktaren" närmast trivial i sin enkelhet, och i
"Vid den ständigt solbelysta gatan" — är det
själva den mjuka åtbörden, försjunkenheten
i en slocknad stämning som griper:
Om du kom, var allt vad jag behövde
bara mina händers lätta vila
kanske på din skuldras unga rundning
eller där de börja välvas, brösten.
I den tyska avdelningen är det sedan Trakls
båda dikter och Hesses självklart enkla
sorgdikt man stannar inför. Melodiken i Trakls
"Passion" vore värd ett särskilt kapitel, som
här tyvärr måste utelämnas.
Bland de engelskspråkiga diktarna i
"Bomben och lyran" dominerar det tidspräglade på
ett mera markerat sätt. Av de aderton dikterna
har åtta rent krigsmotiv. Affektbetonad i
överkant är nog MacLeishs "De döda i Spanien" —
det sammanbitna trotset och segerförvissningen
balanseras bättre av Herbert Read i "Offer för
bombraider" (med Spanien-motiv), där de
döda barnansiktena läggs ut i rader som
bortslitna papperslyktor efter en bråkig festnatt.
Känslan är kallare naken och mera isigt nykter
i denna dikt än i någon annan av bokens
krigsdikter. Robinson Jeffers’ vildsvinsvision är
kanske lite för utspekulerad och whitmansk
för att man ska tycka riktigt bra om den.
Tendensen är nog riktig, men det är inte alltid
tillräckligt.
Kvar står så Edith Sitwells tre dikter. De
är utsökta prov på hennes skaldskap och lika
eminenta bevis för Edfelts förmåga som tolk.
"Sång" har redan tidigare vidrörts här, men
man vill också gärna nämna de båda andra
dikterna. "En ung flicka" är en dikt som med
sitt raffinemang och så anspråkslöst enkla men
riktiga formuleringar direkt leder tanken till
den största feminina lyriken, och även "Hjärtat
och tanken" är — trots det redan smått
utslitna motivet — fräsch och fullständigt
tidsoberörd.
Sedan kan nämnas att A. E. Housman, AE,
Edgar Lee Masters, Carl Sandburg, Amy Lowell,
Isaac Rosenberg, David Gascoyne, Desmond
Hawkins och Lawrence Durrell är
representerade.
Samlingen avslutas med en dikt vardera av
fransmännen Paul Fort, Apollinaire, Cocteau,
Philippe Soupault och Max Jacob.
Denna summariska genomgång av innehållet
i "Bomben och lyran" kan tyckas jäva
inledningens påstående om enhetligheten i Edfelts
tolkningar. Men så är det inte — dikterna har
mer än bara det gemensamt att de är
intressanta utsnitt ur olika skaldeproduktioner — en
gemensam nämnare för dem alla är att de
sprungit fram ur likartade reaktioner. Trots
olika avstånd i tidshänseende är de utan
undantag riktiga uttryck för vår tids problematik.
Sist en anmärkning: vore det inte möjligt
att förse ett urval som detta med något
utförligare kommentarer? Det skulle tjäna som
ovärderlig vägledning för dem som håller på
att orientera sig. Stig Carlson
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
