Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skräcken, står det skrivet över hans värld, men
det gäller att förvandla det negativa till något
positivt, att genom medvetenhet förvandla
skräckens drake till samvetets och fruktans
kloka hund som leder de halvblinda och av
slumpen förföljda i en önskvärd riktning. Varje
ny generation måste hitta en självständigt
upplevd men naturligtvis sällan "ny" formel att
döva ursprungsskräcken med, och Dagerman
har hittat sin i tron på helhetens
meningslöshet och delens meningsfullhet, i tron på det
meningsfulla i att göra ett meningslöst
motstånd mot meningslösheten. I vår tid håller
revolutionärerna på att erövra tyrannernas
främsta vapen — skräcken. Kampen inom
människan står framför allt mellan hennes
ensamhetsdrift och hennes drift till gemenskap, och
Dagerman verkar benägen att radikalt utdöma
den förra, eftersom den omöjliggör eller i varje
fall är en broms på samhällsomdaningen.
"De dömdas ö" är en grym bok, fullt värdig
den anklagade grymma världsordningen, och
det negativa är långt starkare än det positiva.
Långa stycken av denna roman lever i läsaren
med en mardröms radiumstrålande kraft, den
är skriven med den besattes uttrycksbehov och
med språkkonstnärens vällust men också med
reformatorns lust att inskärpa, att smitta med
sin huvudtes. Den är fantastisk och overkligt
verklig som ett böljande norrsken, den är
djungelartad och hypnotiserande i sin
intensitet, som nästan hela tiden håller samma höga
temperatur. Den är olycksbådande som de
kometer som folk förr i tiden trodde bebådade
jordens undergång, och man säger sig att detta
är en typisk bok från atomåldern; de krafter
som har släppts lösa med atombomben har
redan inregistrerats av de känsliga
diktar-seismograferna, som klamrande sig fast vid sin
medvetenhet tvingas att ge sina utslag i blindo.
Man kan anmärka att boken gör ett något
överexponerat intryck, man kan säga att detta
dock är en förvrängning av verkligheten, att
denna skräck är en typiskt ungdomlig skräck,
och man kan sätta en del frågetecken i kanten
på det fruktans evangelium som författaren
lägger fram. Men man kan aldrig tvivla på att
"De dömdas ö" är en högt begåvad diktares
ungdomliga mästarprov; raketartad,
samum-het och oväntad framträder den som en det
fyrtiotalistiska problemkomplexets flygande
fästning. Erik Lindegren
Brottets börda
Hans Botwid: Slå följe. Tiden 1946. 9:50.
"Det ingen visste" och "Nedtystat" lyda
titlarna på ett par tidigare böcker av Hans
Botwid. Hans produktion har gärna kretsat
kring det förträngda och inklämda i själslivet,
som en dag bryter fram på ett oväntat sätt,
befriande eller förödande. När han denna
gång, efter ett par bleka mellanböcker,
återvänt till själslivets utmärker och gränstrakter,
har han skrivit en roman som står fullt på höjd
med hans bästa, "Värna" och "Leken som
fortsätter", och som rentav kan sägas legera
var-deras förtjänster i föreningen av finslipad,
fin-förgrenad psykologi med rörlig, sinnrikt
tvinnad intrig. De olösta mordgåtorna sysselsatte
honom redan för tio år sedan i "Hotet mot vår
kärlek", där de misstankar och hyeneinstinkter
som flockas kring en ogärning trängde sig in
mellan två älskande och förgiftade deras
kärlek — detta som ett av de många symtomen
på den allmänna otryggheten i vår existens,
på de faror och hot som alltid lura på oss.
I den nya romanen har temat varierats så,
att huvudpersonen undgått misstankar för det
brott han verkligen begått men som blir ett
frätande kräftsår i hans eget inre, medan en
parallellhandling får illustrera samma tes som
den äldre romanen; att slå följe, att inlåta sig
med andra människor, är alltid att ge sig in
i något på vinst och förlust, en mätare på
tillvarons oberäknelighet. Förbrytaren tror sig ha
funnit en olycksbroder, som kan hjälpa honom
att bära den kusliga hemligheten, men som till
sist blir den som anger honom; den som tror
sig modernt kallhamrad och effektiv blir
oförhappandes först indragen i en aborthistoria,
vars risker oroa honom, och därefter påtvingad
en bekännelse som försätter honom i ett
svårbemästrat dilemma, tvingar honom att
engagera sig för eller mot samhällsordningen även
om det är farligt för honom själv.
Hans Botwid har lyckligen undgått
frestelsen, om det nu varit någon, att bygga
berättelsens spänning på läsarens okunnighet om
vem som begått dråpet på den förkomna Olga
Flack. Den starka spänning, som läsningen
ändå skänker, är, som det anstår en diktare,
helt och hållet av psykologisk art: motiven för
brottet komma först så småningom i dagen;
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
