Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den handlar liksom denna om prästtorparen
Adel och hans familj. I "Nävervisan" fick
Adel skrinlägga de drömmar han hade drömt,
först för sin egen räkning och sedan för äldste
sonens, om läsning och boksynthet, om en
predikstol eller kanske rentav en professur, och
nöja sig med en odlargärning på ett mera
materiellt område. I "Svarta tavlan" är det
dottern Ann-Lovis, som tar vid, och som, om
också på ett blygsamt plan, infriar faderns
förhoppningar när hon blir den lilla östgötska
hemsocknens första småskollärarinna. Liksom
"Nävervisan" är ett äreminne över den svenska
torparheroismen, över den sega flit, som i strid
mot oår och kärrmarker fogat in små
åkerlappar i Sveriges odlade jord, så är "Svarta
tavlan" ett äreminne över de många
småskollärarinnor, som i slutet av förra århundradet
under svåra och torftiga förhållanden gjorde
en pioniärgärning av stora mått.
"Nävervisan" var kärv och sträv, "Svarta
tavlan" är ljusare och lättare i tonen;
"knä-böj arvintrarna" på slutet av 60-talet äro nästan
glömda, och heroismen har krupit ännu ett
steg längre in bakom vardagligheten. Mot
"Nävervisans" dunkla Skanseninteriörer ställer
"Svarta tavlan" upp en rad artistiskt
fulländade genrebilder, som äro naivt sirliga i
linjerna och klara och friska i färgerna; bilder
från 70-talets Linköping, då Hunnebergsgatans
invånare kunde gå genom bakgrinden i sina
täppor rakt ut på åkrarna och då Onkel
Adamsgården fortfarande var bebodd av den bistre
doktorn; Skenningekyrkans röda massiv, som
avtecknar sig mot sommarhimlen; Ann-Lovis’
kammare med dess taffel och dess fladdrande
vita gardiner. Livsskildringarna äro i denna
bok däremot närmast mörkare än i
"Nävervisan". Berit Spong ger en rad livsöden
tecknade på det indirekta sätt som är egendomligt
för henne, och hon står här liksom alltid i
hemlig kontakt med livets djupflöden, med alla
de trevande och tysta frågorna, som inte få
svar därför att ingen märker dem, eller som
få alltför direkta och brutala svar, med sådant,
som människor bära under stumhet en halv
livstid, och som slutligen brister fram i en
ovarsam replik eller i ett dödsskri, med hela
det fina ordlösa samspelet mellan människor,
som hålla av varandra.
Det är svårt att tänka sig att "Svarta tavlan"
har kommit till under det torra knattret från
en skrivmaskin, snarare borde dess tillblivelse
ha ackompanjerats av det lätta knäppet från
en knyppeldyna. Hela boken ger illusionen av
att någon har berättat den under lugna
kvällstimmar under det att någon annan har suttit
bredvid och länkat berättelsens gång genom
listiga och enträgna frågor om hur det var då
eller då, och hur det nu förhöll sig med det
eller det. I ett av de sista kapitlen i "Svarta
tavlan" föds det en liten flicka, vars mor är
lärarinna, vars far är en mångfrestare, vars
morfar är en sagoberättare och vars farmor
har mörka vallonögon. Hon kallas Fanny, men
efter allt vad Berit Spong tidigare har berättat
om sig själv så kunde hon lika gärna ha kallats
Berit, och det kunde mycket väl ha varit hon,
som samtidigt som hon invigdes i
"knypp-lingens fina och luftiga hemligheter" också
lärde sig att ur livstrådarnas härva dra fram
den tråd, som heter Rätta Sammanhanget.
Berit Spongs stora verk om
ståndscirkulationen avslöjar sig alltmer som en släktkrönika.
Samtidigt klarnar också dess uppläggning för
läsaren, och det blir tydligt att det när det blir
färdigt skall spänna över hela tiden 1839—
1939. Hundra år och tre generationer skulle
det behövas innan blodet var bytt och Vår
Herre hade skapat en ny sort av människa. Så
hette det i den tokiga Britta Uppes spådom
i "Nävervisan", och Ann-Lovis konstaterar
med en ilning av förvåning att det är hon som
har hunnit halvvägs. Men hon frågar sig också
ängsligt: "Halvvägs till vad?". Och kanske är
det författarinnan själv som talar ur hennes
funderingar över att historien om Britta Uppes
spådom inte har och inte kan få något riktigt
slut. Men Berit Spong behöver inte hysa några
bekymmer, även om hon inte skulle få något
avrundat romanslut på sitt stora verk. Ty med
odlingens stora hjälteepos är det ju så, att det
inte har något slut. Och hon har gjort mycket
redan med de två volymer hon har fullbordat.
De äro ett monument åt arbetet och ett
monument åt det östgötalynne, som vill ha allting
pampigt och kungligt, men också och framför
allt hederligt. Elisabeth Tykesson
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
