Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Kring Rudolf Värnlund
Ture Blom: Arbetardiktens Hamlet. Rudolf
Värnlund. Förlaget Frilansens
skriftserie n:r 7. 1946. 1: 50.
Rudolf Värnlund: Den befriade glädjen.
Tiden 1946. 6: 75.
I livstiden beskärdes Rudolf Värnlund det
bittra författarödet att sätta sig mellan två
stolar, överskattningens och underskattningens.
En trängre krets av vänner och beundrare
blåste gärna upp hans insatser till proportioner
som de inte ägde, men detta var väl i sin tur
en naturlig protest mot den bristande vilja till
elementär förståelse som i det längsta
kännetecknade den tongivande kritiken, för att inte
tala om de officiella institutionerna. Ture
Bloms vällovliga men dilettantiska lilla skrift
i Frilansens serie ger de första konturerna till
en biografi men företer eljest just den kuriösa
blandning av träffande omdömen och
kritiklöshet som varit genomgående i bedömningen
av Värnlunds författarskap.
Ture Blom framhåller sålunda alldeles
riktigt, att Värnlund framför allt var en diktande
debattör, lidelsefullt intresserad av idéer men
innerst splittrad och kluven till syften och
inriktning, att inte minst därför diskussionen
oftast får utgöra svaret på frågan i hans
diskussionsromaner, och att dessa för övrigt hade
sin egentliga styrka i de överdådigt givna
masscenerna, i inregistrerandet av
stämningsläget i storstadens proletärkvarter, av
atmosfären över förstadsgator och hyreskaserner,
av strömdragen i folkhavets djup. Men det
kaotiska draget i Värnlunds produktion
bortförklarar han med en hänvisning till att den
ungdom han skildrade också var kaotisk och
irrationell; han tycks inte ha blick för bristerna
i Värnlunds gestaltande av mänskliga
individer, som vanligen föreföllo att sakna en eller
två hela dimensioner (särskilt som när han
i "Rus" gav sig på att teckna en
kulturmänniska), och inte heller för de påfallande
svagheterna i fråga om artistisk behärskning och
stil. Blom dekreterar utan vidare, att Värnlund
hade "26 litterärt fullödiga verk bakom sig"
(s. 44), vilket, om det vore sant, skulle
innebära att han varit ett enastående fenomen
i världslitteraturen! Jag har inte Värnlunds
romaner så i detalj aktuella att jag kan be-
döma referatens pålitlighet; jag hoppas bara
att de äro bättre än det av skådespelet "Vår
väg mot framtiden". Där har Blom nämligen
utelämnat det väsentliga, själva poängen i det
hela: att stycket utgör skräckbilden av en
framtid då nazismen segrat och genomfört sitt
program av autarki och återgång till blodet
och jorden.
Det roliga, det fascinerande med Rudolf
Värnlund var den kamp om och för idéer som
framträdde i nästan allt vad han skrev. Så
också i den efterlämnade romanen "Den
befriade glädjen", som ger ett sista belägg och
ett ganska typiskt på både hans förtjänster och
hans svagheter. Liksom salig Comte har
Värnlund här ställt upp altruismens och egoismens
båda mänskliga grunddrifter mot varandra och
låtit deras bältespänning sluta så, att den förras
representant dödar den senares, en
symbolhandling, som väl bör tolkas som försöket att
undertrycka det djur som dväljes inom oss alla.
Mellan dessa båda har Värnlund ställt en
företrädare för det sociala rättfärdighetskravet,
men det är ovisst om det faktum, att han här
blir utmanövrerad, innebär ett
ståndpunktstagande av författaren. Då Johan Nibelius
dräper Peter Blom är det också därför, att
denne med sina smutsiga begär oskärat den
kvinna som Johan älskar och som i hans
undermedvetna kommit att smälta samman
med bilden av den dyrkade modern. Det har
nämligen varit Värnlunds vackra men
säkerligen diskutabla tanke, att altruismen är ett
utflöde av moderskärleken, som genom något
slags mystisk överförings- och
förvandlingsprocess bryter familjekärlekens trollcirkel och
strömmar vidare ut i livet, blir till den befriade
glädjen att hjälpa och giva.
Sådant är det fängslande tankemönstret. Vad
det konstnärliga utförandet och
förverkligandet beträffar, har Värnlund själv i företalet
bekräftat, att massupptågen i hyreskasernen
och den bild de ge av massans mentalitet, av
de enskilda massmedlemmarnas drömmar och
strävanden, varit det som främst intresserat
honom. Och det är inte fråga om annat än att
dessa partier äro starka; de ge en skakande
föreställning om hur lätt och lekande massan
ledes och förledes av en ond vilja, om
penningens makt över vardagssjälarnas fantasi,
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
