Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om de oblyga, skamlösa tiggarinstinkter som
den verkliga eller inbillade rikedomen utlöser
hos det stora flertalet av oss, förkvävande all
stolthet, all värdighet, alla hänsyn.
Mindre väl har det lyckats Värnlund att
individualisera de stora grunddrifterna. Den
ondskefulle egoisten Peter Blom, som tror sig
leva i enlighet med naturen då han skrupelfritt
utnyttjar sina medmänniskors nödläge, är
närmast en karikatyr, men den förefaller ändå
gjord på verkligheten och präglad av hatets
klarsyn. Kommunisten Harrysson är
naturligtvis en figur som Värnlund varit väl förtrogen
med; det är ett fint iakttaget och säkerligen
riktigt drag, att dennes förbittring inte vändes
mot Blom utan mot Nibelius, som med sin
planlösa filantropi kränker hans idealbild av
proletariatet genom att omedvetet framkalla
dess sämre instinkter. Författaren har också
framhävt det självtillräckliga, egenrättfärdiga
och kärlekslösa hos den idébestämda
människan, som så lätt blir fanatiker, men eljest
synes figuren denna gång inte ha intresserat
Värnlund så mycket; han försvinner nästan
omärkligt ur historien och blir inte riktigt
gestaltad, ter sig snarare som en referatmässigt
given reproduktion av agitatorn Josef Schmidt
i "Den heliga familjen". Men bokens allvarliga
grundfel är i mitt tycke det, att
huvudpersonen, Johan Nibelius, altruismens företrädare
alltså, inte är en levande människa av kött och
blod. Man får några vinkar om hans sociala
typ och hans yttre, men för övrigt blir han för
läsaren knappast annat än ett kaotiskt och
exalterat sinnestillstånd, om vars psykologi det
bara ges ett par antydningar och som man
i övrigt själv måste rekonstruera utan
författarens hjälp. Denna svaghet i det centrala
förefaller mig oändligt karakteristisk för
Värnlunds hela författarskap, där annars
kompositionen sällan varit så klar och berättartagen
sällan så goda som i denna sista roman.
Om individerna sakna riktigt liv i boken, så
finns där i gengäld utom masscenerna något
annat som har liv, och det är berättelsen om
en dödskamp. Skildringen av den gamla
utslitna arbetarkvinnans sista strid är ett stycke
monumental naturalistisk konst, som rentav
kan mäta sig med "Faderns död" i Martin
du Gärds berömda romansvit, genomandat av
en ömhet, en vördnad, en känsla av innerlig
tacksamhet och resignerad förtvivlan som göra
ett oförglömligt intryck. När man läst vad
Ture Blom berättar om Rudolf Värnlunds
egen mor och om hans känslor för henne, anar
man den självbiografiska bakgrunden till detta
avsnitt. Det är gripande att bevittna, hur det
sista höjdmärket i Rudolf Värnlunds nu
avslutade författarskap uppnåddes under
inspirationen av en stor kärlek, kärleken till den som
givit honom livet. Holger Ahlenius
Ljuva barndomstid
Irja Browallius: Ljuva barndomstid.
Bonniers 1946. 7:50.
Konsten att inte vara tråkig, det är att inte
säga allt, heter det. Irja Browallius tycks ha
hållit denna sats strikt i minnet när hon skrev
sin "Ljuva barndomstid", och boken om Emmy
Gumperts barndom är egentligen endast en
samling halvt självbiografiska skisser, vilka
långtifrån säga allt. Irja Browallius berättar
snabbt och livfullt om en liten
skådespelar-familjs glädjeämnen och sorger under
1900-talets två första decennier, om reaktionen inför
det första världskriget och den första
flygmaskinen, och om hur ett trevligt litet knyte
till unge, vars förmåga att smörja ned sig från
huvud till fot med blåbär betraktas som en
bragd av den beundrande omgivningen,
förvandlas till en långbent, litet butter och mycket
ömtålig tonåring, som läser Markus Aurelius,
tror på själavandringen och känner sig en
smula kantstött av livet. Läsaren skulle kanske
vilja dröja vid en eller annan bild, han skulle
kanske vilja fråga vad det är som skymtar
i kanten eller vad ljusdunklet i bakgrunden
egentligen döljer. Men författarinnan är
obeveklig, hon lägger bara fram nästa skiss, och
läsaren får sitta där med sin undran. Och det
är kanske bäst så. "Ljuva barndomstid" är en
bok, som är behagligt fri från indiskretioner,
och det ligger över den något av den flyktiga,
lätta charm, som pennteckningen men däremot
sällan den verklighetsexakta fotografien har.
Irja Browallius har alltid haft en mycket
stor förmåga att återge andliga atmosfärer, att
så att säga pressa fram det essentiella ur en
miljö, att ge dagern över tingen. Då det i
"Ljuva barndomstid" finns partier, som sakna
atmosfär, så kan man bara dra den slutsatsen,
att det material som har stått Irja Browallius
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
