Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tär av sökande fluidum, som tvärsigenom murar
och avlagringar söker sig in till människornas
omedvetna. Dock måste det sägas, att lyktans
sken är särdeles matt; med dess hjälp
genomlyses inte stort mer än det egna jaget, såsom
man kan vänta sig av den som är så fatalt
instängd i detta. Men själva berättelsen får
sin högst speciella särart genom att
verklighetsskildringen på detta sätt åter och åter
glider över i dröm och fantasmagori, i
symbolhandling och symbolfantasi. Annars höra
några av verklighetsmomenten till det mera
njutbara i boken: den fina yrkeskänsligheten
i miljöreportagen från körsnärens verkstad,
de rasförorättade svenska brackorna i
Casablanca, de komiskt festliga ryska och judiska
familjeinteriörerna, medan
äktenskapshistorien är tråkig och utdragen och man från
alltför många amerikanska böcker tycker sig
känna igen dans- och spritorgierna i Chicagos
negerkvarter.
En bok som tål! den grad är blottad på
vanligt sunt förnuft, på varje rim och reson, har
knappast tidigare framkommit i vårt land.
Ändå — eller just därför? — är den inte helt
likgiltig eller lämnar en oberörd. Den har
gjort intryck på mig likt en vild, en primitiv
musik, en guttural sång ur råa, alldeles oskolade
strupar, likt budskapet från vattensjuka marker,
ur vilka okända dunster stiga upp och där
farliga bestar tassa omkring. Hur omöjligt att
sammanställa dylika intryck med allt sådant
som konstnärliga mått, artistisk beräkning och
behärskning, medveten tanke, humam
besinning! Holger Ahlenius
Ge stunden evigt liv
Åke Wahlgren: Som. ett maskätet äpple.
Bonniers 1946. 4: 25.
Martha Larsson: I drömmen var det så.
Bonniers 1946. 5:75.
Innebörden i Åke Wahlgrens prosadebut
"Som ett maskätet äpple" finns väl tydligast
utsagd på s. 32, och karakteristiskt nog är det
här fråga om en berusad yngling som vill gå på
händerna men inte vågar, därför att de andra
inte är i form för det: "Det är det som är så
fruktansvärt. Att vi aldrig kan vara oss själv.
Att vi bara kan vara andra. Att vi har våra
speglar överallt." Den "kaotiska saga utan ansikte"
som författaren berättar har ingenting av de
gamla sagornas helgjutenhet: den liknar
snarare sönderklippta remsor eller avbrutna
stumpar på grammofon. I symboliska avsnitt möter
vi mänsklighetens legendfigurer, men förlegade,
utspelta, idel attrapper. Sagoberättaren som
sitter inne med minnen av "det rödblommiga"
kan inte göra sin röst hörd på torget,
gycklaren har ingen by för sina konster,
vagabonden ingen kumpan, helgonet ingen Gud. De
förmår inte längre genomföra sitt inres
bjudande rytm för att därigenom skapa den enda
gemensamhet som är äkta och icke
framkom-menderad. — Med det fantastiska växlar
realistiska inslag, men tavlan är alltjämt lika ödslig,
lika äcklande. Människorna kretsar kring något
som kallas Parken. Där ljuder det tomma
fyll-skrattet (och ingenting är hemskare än
nöjesfältets skratt), erotiken blir "samlag mellan
manlig och kvinnlig ensamhet", 79 fyllerister
inrapporteras som dagens skörd, rekryten står
och spyr i parken på sin lediga dag. Bilder ur
barnets värld skjuts in här och var: de visar
hur barnasinnet splittras av skärvorna från en
död och profanerad världsbild.
Åke Wahlgrens berättarbegåvning verkar på
samma gång kraftig och för lite ihärdig. Man
misstror ju den moderna pessimismen en
smula, därför att den i så hög grad är
modesak. Men den är symtom också, har sina
modiga orsaker. Formellt och motiviskt har
författaren lärt åtskilligt av Lagerkvist, medan
tendensen snarare tycks mig peka åt en Karin
Boyes tro på det immanenta. Vad som
intresserar hos Wahlgren är i varje fall att där finns
en utpräglad syn, ett perspektiv som väcker
tankar. Och bland osmälta scener, alltför råa
i färgen, kommer ett och annat som griper tag
i läsaren, såsom besöket på sinnessjukhuset
och den suggestiva slutscenen östan för sol och
västan för måne, där rekryterna på marsch
känner sig som om de bara vore fötter, medan
deras skygga frågor domnar bort, ty det är ju
viktigare att det meningsfulla krossas än att vi
söker det.
#
Martha Larssons noveller "I drömmen var
det så" saknar, åtminstone vid första
konfrontationen, konstnärlighet och levande
atmosfär. Man rycks inte med, rycks inte in i vad
författarinnan berättar. Å andra sidan saknar
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
