Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hennes bok också alldeles den flotta habiliteten
hos våra durkdrivnaste författarinnor. Ger
man sig till tåls, så kan det hända som det
hände mig, att en liten nyckel vrids om och
ljus faller från en osynlig ljuskälla på den
sektor av liv som skildras. Man upptäcker ett
redbart, ömsint människointresse, en viss
besvikelse och skepsis, ett tappert leende och en
längtan som inte vill ge sig, dessutom goda
kunskaper om hur ångesten arbetar i det
fördolda och hur grubbel och självkritik kan
ansätta ömtåliga hjärnor. Martha Larsson
berättar bland annat om pubertetens moralism
och äckel inför livet och om målaren som
rymmer från det otäcka borgerliga lysningskalaset
tillbaka till sin egen värld. Bäst är nog
novellen "Skalv i det förflutna", som handlar om en
senil och rubbad gammal kvinna som räddar
sig från en sol och vår-man. Så här beskrivs
den gamla när hon kommer inom vår
ljuskrets: "Hon mötte blickarna med ett par
svala, egendomligt vattenblå och påfallande
uttryckslösa ögon. Det var ögonen hos en liten
flicka som har fått sin första uppsträckning
men inte förstått varför. Ansiktet som hörde
till ögonen var på en gång barnsligt och
ålderstiget. Det hade aldrig inträtt i sin mogna
ålder, bara tagit ett skutt från barndom till
ålderdom. Med håret förhöll det sig på samma
sätt. Det var bitvis gult och bitvis grått, här
och var kunde man skymta huvudbottnen. Det
lilla hår som fanns hängde ner i något som
kunde ha varit en ung flickas kamning men
mest av allt liknade resterna av en solblekt
sädesskyl."
Martha Larsson är också lyriker, debuterade
häromåret med en diktsamling, "I denna
cirkel". Hennes vers är smidigare och
uttrycksfullare än hennes ofta förvånansvärt valhänta
prosa, har mer atmosfär, men upplevelserna
bakom och det reflekterande, inåtvända kynnet
är desamma.
Allt går så snabbt förbi.
Vår mun vill ropa ängsligt: Bliv!
Men aldrig kunde vi
ge stunden evigt liv —
Margit Abenius
Polemik och program
Ivar Lo-Johansson : Stridsskrifter. Bonniers
1946. 10:—.
Med en i svensk diktning ganska enastående
djärvhet och konsekvens har Ivar
Lo-Johansson under loppet av de senaste femton åren
byggt en milstolpe, vars soliditet tydligen
grundar sig på en syntetisk fifty-fiftyblandning av
sociala och litterära intressen. Den bristande
uppskattning och de uppenbara misstolkningar
som i stor utsträckning drabbade vissa av de
enskilda byggstenarna — och som mera var
betecknande för kritikerna än för den
bokläsande allmänheten — har inför det färdiga
verket sjunkit undan och ersatts med ett
erkännande och en förståelse som i avsevärt högre
grad står i överensstämmelse med detta
författarskaps verkliga kvaliteter. Till stor del
— särskilt märkbart i bemötandet av
"Kungsgatan" — har väl missuppfattningarna varit
avsiktliga, betingade av förutfattade meningar
och ett känslomässigt behov av att bortförklara
det som i längden inte kan bortförklaras. Sättet
att se på den s. k. "tendenslitteraturen" har
knappast undergått en successiv förändring
i anslutning till denna litteraturs egen
organiska utveckling, men en allmän förskjutning
av den genomsnittlige kritikerns synsätt har
dock ägt rum: mer och mer har man kommit
fram till insikten att frågan helt enkelt består i
om "tendensen" är av samhälleligt intresse
eller inte samt om den låter sig gestaltas i en
konstnärligt godtagbar form eller ej. Nu vet
man att alla litterära verk i sig innesluter en
mer eller mindre påtaglig tendens.
Statarsyste-mets förhållandevis snabba avskaffande kan
Lo-Johansson huvudsakligen räkna sig till
förtjänst; tendensen i hans romaner och noveller
var öppnare än i de allra flesta verk, men den
hade fått ett konstnärligt fullgott uttryck och
den hade en social verkan som bör ha stämt
hans motståndare till eftertanke.
När det gällt att föra in "massorna"
(egentligen: kollektivgrupperna) i svensk litteratur
har Lo-Johansson gjort en insats som knappast
kan övervärderas. Därvid har hans romaner
och noveller onekligen spelat den ojämförligt
största rollen, men man får inte blunda för att
han under så gott som hela sin tid som för-
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
