Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fattare — i smärre skrifter, essayer och
artiklar — noggrant har motiverat sitt
ställningstagande i olika frågor, samtidigt som han på
ett mycket slagkraftigt sätt har tecknat den
rent sakliga bakgrunden till sina egna
skönlitterära arbeten. Huvudparten av dessa oftast
starkt polemiska alster (någon böjelse för
"kompromisser" har aldrig varit utmärkande
för Lo-Johansson) har utgjort högst
beaktans-värda inlägg i kulturdebatten och kan
fortfarande betraktas som det teoretiska
underlaget för en synnerligen betydelsefull linje
i vår samtida diktning.
När man i minnet går tillbaka till dessa
uppsatser, tycker man att de sammanslagna borde
bilda en ansenlig mängd boksidor. Därför blir
man en aning förvånad, då man konstaterar
att den nyutkomna samlingsvolymen
"Stridsskrifter" inte är på mer än trehundra sidor
i vanligt format, trots att de båda längre
skrifterna "Jag tvivlar på idrotten" och
"Statar-klassen i Sverige" har tagits med. Rent
kvantitativt upptar denna bok alltså en blygsam
plats i Lo-Johanssons rika produktion.
Det är ur flera synpunkter givande att på
nytt ta del av "Jag tvivlar på idrotten", som
utkom i en separat volym redan 1931. Man
irriteras en smula över den här och var något
onyanserade framställningen av idrottens
situation, liksom av den stilistiska svaghet som
beklagligt nog drar ned helhetsintrycket. "Jag
tvivlar på idrotten" är ett typiskt exempel på
en utpräglad tendensskrift som inte har fått
sin rätta form och därför inte äger den
övertygande kraft som författaren uppenbarligen
har eftersträvat. I huvudsak ställer man sig
emellertid solidarisk med tendensen, kanske
mest då författaren med väl tilltagen skärpa
vänder sig mot den frälsningsbetonade
riktning i svensk press, för vilken Torsten Tegnér
har varit och alltjämt är en ur kultursynpunkt
ytterst tvivelaktig företrädare. Flertalet av de
viktigare argument som förs fram är ännu
i dag högst välgrundade och användbara.
"Statarklassen i Sverige" har tidigare
publicerats i Verdandis småskrifter. Den framstår
utan tvekan som ett i sin art föredömligt arbete.
I väl avvägda och mycket belysande avsnitt har
författaren lagt upp statarnas historia, deras
arbets-, bostads- och familjeförhållanden. För
den typiska statarmentaliteten med dess starka
inslag av fatalistisk uppgivenhet och förträngd
frihetslängtan ges koncentrerade, men slående
och oemotsägliga motiveringar.
Förutom några självbiografiska stycken
— samtliga av stort intresse — och den korta
artikeln "Vad göra?", som stod införd i
Aftontidningen i september 1944 och som då gav
uppslaget till Bernadottes hjälpaktion, rymmer
boken vidare en rad litterära
programuppsatser, av vilka de viktigaste stått att läsa
i BLM. Till sin polemiska inriktning är
Lo-Johansson i första hand antiindividualist och
antinomad. Han är i avsevärt högre grad
intresserad av folk- och gruppmentala egenskaper
än av psykologi i egentlig mening. (Typiskt
nog betraktar han sin roman "Bara en mor"
som ett åtminstone halvt misslyckande.) Han
anser att den största svagheten med svensk
litteratur är att den kan uppvisa en mängd
starkt jagbetonade lyriker, men ingen enda
verkligt kollektivt orienterad romanförfattare
(därvid får man väl göra ett undantag för
Lo-Johansson själv). Författaren hyllar sig
också till den paradoxala uppfattningen att ju
mer ett prosaverk ger uttryck för egenarten
i den nationella miljö där den har sitt
ursprung, ju större internationellt intresse kan
den påräkna. (Det ska bli ytterst intressant att
se om den synpunkten håller inför den föga
nationella linje som Stig Dagerman med sin
andra roman har slagit in på.) I samlingens
troligen starkaste essay, "Den sociala
novellen", framför Lo-Johansson ett litterärt
delprogram och påvisar några •—• litterärt sett och
som det förefaller — oöverstigliga
nationsgränser. Mycket på grund av den personliga
tonen, av det personligt genomförda
resonemanget bör denna essay räknas till det
intressantaste som har skrivits på svenska om
novellen som konstform.
Beträffande några av de synpunkter som
författaren uppehåller sig vid har man starka
invändningar att göra, framför allt i fråga om
hans till stor del obefogade och omotiverade
angrepp på den korta romanen. Men å andra
sidan visar boken upp så många kloka,
väl-genomtänkta ståndpunkter och så många
uppenbara, men ofta obeaktade
grundsanningar att helhetsintrycket trots allt blir mycket
stimulerande och tankeväckande. Författarens
polemiska metod skulle kanske vinna på att
mera ta hänsyn till nyanser, men de skrivande
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
