Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
företrädarna för hans litteraturuppfattning är
så pass lätt räknade att det är fullt förklarligt
om han ibland tar till i överkant.
Kanske bör "Stridsskrifter" i första hand
betraktas som en stor prosadiktares
marginalanteckningar till ett författarskap som i fråga
om kraft och bredd har ytterst få
motsvarigheter i vår litteratur. Den som inte tar del av
volymen går miste om den teoretiska,
programmatiska sidan av ett stort och betydande stycke
svensk samhälls- och kulturutveckling. Ivar
Lo-Johansson är nog den minst "litterära" och
den mest "sociala" av våra samtida författare.
Att han vänder sig mot den självupptagna,
socialt oansvariga "sångfågeln" är inte svårt
att förstå. För honom har litteraturen aldrig
varit ett självändamål. Han bör känna glädje
över att l’art pour 1’art-inställningen i stor
utsträckning förefaller att vara på utdöende
bland våra skalder. Gustaf Rune Eriks
Vi rika arvingar
Klara Johanson: Det rika stärbhuset.
Wahlström & Widstrand 1946.
8: 50.
När Klara Johanson efter lång tystnad
uppenbarar sig med en bok i vimlet, har den
samma trivsamma vinjett som de föregående
och samma gediget smakfulla utstyrsel som
lockar både hand och öga. Den tränger sig
inte på i det yttre, men titeln har i stället en
slagkraft som tränger igenom. "Det rika
stärbhuset" består till en del av omtryckta saker
— ur "Det speglade livet" och ur olika
tidskrifter — men bokens senare hälft, vid pass
tvåhundra sidor, har inte förut varit synlig
i tryck.
Det mest omedelbara intresset knyter sig
helt naturligt till det nyskrivna, främst till den
svit av sex små essayer som kallats "Noter till
Søren Kierkegaards liv". Antipoderna Goethe
och Kierkegaard, givaren och snålaren, den
allt omfattande och den mycket uteslutande,
har alltid intagit mittplatsen i essayistens värld,
men i fråga om den senare har hon behövt
lång smältningstid. Klara Johanson bör ha
stora förutsättningar att förstå den av ett
mörkt svårmodsarv belastade Kierkegaard,
livs-förnekaren med hans giriga slutenhet omkring
det innersta. I många avseenden är
Kierkegaard unik. Han är väl av alla diktare den som
konsekventast har fattat att gudsförhållandet
— samvetslivet i djupaste mening — är något
fullkomligt enskilt: i den kardinalpunkten, om
också inte i andra, kommer han nära
Bergspredikans skapare. Utan att fatta
grundkategorin "den Enkelte" kan ingen närma sig
Kierkegaard. Hos Klara Johanson är begreppet
den Enkelte inte avhandlat, men det finns där
outsagt som det självklara och ger ett solitt
fundament åt en tolkning där man givetvis
kan ha avvikande mening i detaljer.
Kierkegaard insåg själv att eftervärldens glansbild
av honom skulle ha mörkt demoniska färger.
Enligt essayisten var samtidens uppfattning av
honom en helt annan, mer gemytlig: först
"Efterladte Papire" blottade avgrunderna,
lidandet, demonin. Kanske har författarinnan
till förmån för helhetssynen här understrukit
antitesen för starkt — ty också i den tidigare
produktionen finns ångestens atmosfär — men
så inställd på maskering som Kierkegaard var,
har den väl i stort sett sannolikheten för sig.
Essayisten ser honom framför allt som diktare,
en diktare av fantasi och konsekvens, sjufaldig
ironi och mångbottnad humor, "den på sitt
sällsamma vis lycklige som förmådde skapa sig
och fasthålla en sublim tydning av sitt livs
kanske ynkliga, kanske nesliga hemligheter",
en diktare som fick ut sitt pund till yttersta
skärven och efter väldiga inre kriser och
förvandlingar stupade mitt i stormen,
"överansträngd men fridfull och barnsligt glad över
att ha fullgjort sitt uppdrag som Guds
extraordinära sändebud". Man kan aldrig osmält
överta en annans vision, men för mig
åtminstone har denna syn mer inre trovärdighet
än bilden av den demoniske eller den store
olycklige. Det är givet att en så skarp
intelligensmänniska som Kierkegaard när han blickar in
i sig själv måste upptäcka oerhört mycket som
är ont. Och vad beträffar olyckan, så är det ju
offerdöden, gärningen, självförbränningen som
är dessa själars djupaste åtrå. Till Kierkegaard
skall den tungsinte alltid kunna vända sig, inte
för att komma ifrån sin melankoli, men för
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
