Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att komma till tals med den. Stilistiskt står
Kierkegaard-essayerna på höjden av vad Klara
Johanson har skrivit — det hela utfört med
lätt hand, dubbeltydigt och gäcksamt
allu-derande som föremålet anstår, ofta under
förtäckt polemik mot annan forskning, på en
gång befriat och lidelsefullt i tonen. Vackert
avslutas sviten med det på nya synpunkter
rika kapitlet "Den fjärran brodern": det var
Schopenhauer, livsförnekaren, som
Kierke-gaard under sina sista år upplevde som
själsfrände. Under detta inflytande utvecklades till
och med hans polemiska stil i riktning mot
grövre slagkraft.
Stimulerande läsning på annat sätt erbjuder
de avslutande aforismerna med den sinnrika
titeln "Eftertankar". De ger inblick i en
diktar-verkstad med fragment och paralipomena.
Afo-ristikerns viga penna följer smidigt växlande
tycken och humorer; man rycks med i en
uddvass konversation full av kvickhet, drömmeri,
skärpa och eld. Där sägs en och annan sanning
av den svidande sorten. Men gott svider det,
för om det är skönt för skalder att få sova, så
är det ljuvt för recensenter att få blygas. (Här
instämmer jag med AT:s litteraturkritiker.)
Klara Johanson skyggar inte för mördande
eller ohyggliga formuleringar. På tal om
Rydbergs "Dexippos", som Olle Holmberg kallat
"en enda stor, gripen och förälskad skildring
av ett pojkslagsmål", skriver hon: "Jag
föredrar att betrakta den som barnbalett. Viktor
Rydbergs fantasi var så helt inriktad på de
vackra gossarna att ingenting blev över för
slaktandet. Skalden önskar inte tänka på att
även forntidens humana och barnsliga bataljer
kunde efterlämna ruskiga syner. Han ser fältet
blombestrött av graciösa och kysstäcka små
lik." Infallen berör skilda sfärer, ofta
filologiska. Icke olikt den bildade sättaren i Hesses
novell som sörjde över vulgariseringen av ordet
"tragisch", skakas K. J. av misstanken att man
numera, i Aerotransports epok, verkligen tror
att det heter "vår vittra aeropag". Men hon
kan också berätta underbara drömmar och
med en utsökt förfinad mjukhet teckna
barnporträtt. Verkligheten måste Klara Johanson
ofta beröra med trollspö, trolla om den till
något overkligt för att få den verklig — däri
är hon någon sorts surrealist på egen hand.
Om bokens återstående innehåll är i korthet
att säga att essayerna främst behandlar tysk
och amerikansk litteratur. Det dödsslagna
Tyskland, mänsklighetens stora problem, som
tillfört det rika stärbhuset så många skatter,
ställs med andra ord bredvid nybyggarlandet.
Essayn om Lessing pioniären, en av bokens
förnämsta, ger en inspirerad upptakt. Bland
Goethe-essayns många subtila distinktioner
— den är ett verkligt destillat av sammansatt
kunskap — fäster man sig vid denna enkelt
klara karakteristik: "Hans ungefär allt
genomträngande visdom var innerst en klar och bitter
vetskap om den mänskliga tillvarons
erbarm-lighet, hans levnadskonst gick ut på det
fruktansvärt ansträngande balansprovet att ’känna
världen och icke förakta den’." De övriga tyska
essayerna ger kanske mer stoff för
invändningar: trots all skarpblick och trots de
gripande karakteristikerna av de unga
expres-sionisterna, är det något visst lufttomt omkring
dem. När essayisten i några utmanande satser
tröstar sig med att allt till sist blir litteratur,
skorrar det åtminstone i mina öron, och jag
kan mycket väl — som K. J. anser att man
bör göra — ge min protest en estetisk
motivering. Ty här, tycks det mig, har något som
i evigheters evighet är och måste förbli
olöslig kluvenhet uttryckts i en form av sluten
harmoni. Vi har att böja oss för faktum, men vad
djävulen har åtskilt skall människan icke
sammanfoga — så kunde man travestera.
Sätter man sig ner och funderar över vad
det är som gör Klara Johanson så
ensamstående i sin art, så kommer man knappast till
något klokare än vad hon själv har sagt och
vad andra har upprepat — att det är rösten
som ger fullmakten, rösten och så den för
författarinnan säregna, sandkornsfina skärpan
i detaljer, akribin. Genom boklighet och
personlig komplicerthet tränger ett tonfall som är
sällsamt ursprungligt. Det förefaller mig
alldeles riktigt att — som det har gjorts — i just
det speciella fallet jämföra henne med
Kierke-gaard, den eminent personlige.
Om stärbhusets rikedomar har Klara
Johanson lyckats övertyga oss. Fast författarinnan
har passerat sjuttioårsåldern ger hennes bok
ingen anledning till tillbakablickar. Just
synpunkten på oss som rika arvingar är ytterst
aktuell i nuet. Några av de äldre och
"pensionsmässiga intellekten" är kanske efter med
uppmärksamheten, men ungdomen kommer att
lystra till den vackra maningen, som är att
791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
