Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
antydde vederbörandes bekymmer hur han
skulle göra det bästa intrycket i Berlin och till
tack få behålla sin redaktörspost med full lön,
när tyskarna kom till landet. Men i Danmark
låg det av geografiska skäl mycket värre till än
hos oss. Den tyska ockupationen skilde sig,
som Seidenfaden med rätta framhåller i
förordet, endast till graden från den närmast
föregående av tysk dominans och påtryckning
präglade perioden i Danmarks historia. Under
denna period gjorde Blædel genom sin orädda
upplysningsverksamhet en ojämförlig insats i
dansk publicistik. Kanske visste han inte så
mycket mer om nazismens väsen och de
verkliga sammanhangen än de kritiker, vilka
bestred hans uppgifter, ansåg honom sakna
sinne för politik och betecknade honom som
en fara för landet. Skillnaden låg i att han
vämjdes vid den prostituering av
tidnings-mannayrket, som de exponerade och som tog
sig uttryck i att de skrev mot bättre vetande
för att vara tyskarna till lags och därmed
direkt understödde den tyska propagandans
försök att insöva de länder som skulle
ockuperas i säkerhet. Blædel visste också att inget
land under världshistoriens hela gång
någonsin har angripits av ett annat på grund av
enskilda skriftliga uttalanden — och det blev
ju heller inte fallet under det andra
världskriget; Seidenfaden erinrar med rätta om att
tyskarna ockuperade Danmark efter att först
ha snöpt landets press och att de inte
ockuperade Sverige, trots att vår press föreföll dem
alldeles för självständig.
I föreliggande verk tecknar Blædel det
politiska förlopp, i vilket han själv på sin post
gjorde sin betydande, nationella insats. Det
var hans förhoppning, skriver Seidenfaden, att
detta verk skulle få ett bestående värde, trots
att nya källor kunde väntas ge bättre
belysning åt enskilda händelser och förlopp.
Onekligen har exempelvis Nürnberg-processen bragt
i dagen mängder av nya dokument, som på
väsentliga punkter kompletterar särskilt de
sista kapitlen i Blædels verk. Men med alla sina
mästerligt genomförda analyser — exempelvis
av Hitlers personlighet och utrikespolitiska
program — med sin låt vara något ensidigt
journalistiska men i detta avseende så mycket
fullständigare dokumentering samt slutligen
i kraft av sin artistiskt präglade helgjutenhet
kommer Blædels verk säkert att bestå som ett
av tidens viktigaste pejlingar av det andra
världskrigets bakgrund på nordiskt språk.
Bokens titel — som Blædel själv f. ö. inte
valde — täcker obestridligen rätt väl en av
författarens viktigaste tankegångar. Han anser
Simons, Baldwins och Chamberlains
utrikespolitik kortsynt och sakligt illa underbyggd.
Hans karakteristiker av de båda sistnämnda
politikernas personligheter är fruktansvärt
elaka, men det må hemställas om de inte
verkligen också träffar rätt. Baldwins koketterande
med sin hederlighet och pålitlighet lär ha varit
allvarligt besvärande även för de av hans
anhängare, som hade lite bättre smak än han
själv, och mycket talar verkligen för att
mannen i verkligheten var raka motsatsen till vad
han ville påskina — nämligen en durkdriven
taktiker, som satte partiets maktställning över
allt annat och mot bättre vetande
bagatelliserade den tyska upprustningen, därför att
den utgjorde ett besvärligt och tråkigt ämne.
Chamberlains självbelåtna, diktatoriskt
anlagda, bornerade och skygglappsbehängda
person karakteriserar Blædel delvis med stöd av
direkta intryck av mannens uppträdande i
parlamentet. Han var med vid det celebra
tillfälle i november 1938, då Churchill i ett
patetiskt anförande krävde upprustningens
påskyndande och Chamberlain högdraget genmälde,
att omdöme inte utgjorde en av den siste
talarens mest utmärkande egenskaper. Bornyr och
enfald fanns det säkert gott om, men Blædel
understryker även Chamberlains roll som
exponent för Citys intressen: City trodde eller ville
tro, att Hitler-Tysklands expansionsplaner gick
österut eller kunde vändas åt det hållet, emedan
City mest av allt fruktade bolsjevismen och
dessutom inte ville resignera med avseende på
de stora lån som hade lämnats Tyskland och
låg infrusna där.
Blædels framställning ägnas i
oproportionerligt hög grad åt brittisk politik, och
författaren dramatiserar på så sätt förloppet till
ett slags tysk-brittiskt envig — till fördel utan
tvivel för verkets konstnärliga verkan men
med visst åsidosättande av historieskrivningens
krav på likformig behandling av alla
samverkande faktorer. Det talas sålunda relativt
lite om rysk politik, ehuru vad som sägs synes
väl genomtänkt — bortsett kanske från ett väl
kategoriskt påstående om de stora
Moskvaprocessernas resultat. Och det måste sägas, att
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
