Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
varför fick han inte stå vid balkongdörren
utan längst in vid kakelugnen?)
Jørgens förhållande till modern är ganska
komplicerat, och när han skjuter ner hennes
tyske vän Carl Otto spelar också svartsjukan
in. Ett tag före detta intermezzo hade Uno
Henning sitt stora utspel mot Anna Lindahl,
och han gjorde det med den nervösa intensitet
som är honom egen; och med reservationer
av självironisk valör. Hans trasighet och
förtvivlan övertygade; men där kunde ha kommit
med lite mer av stilla begrundan. Rollen är
ganska underlig. Den är schablonmässig i yttre
mening, men i och med att denne redlige
dansktysk blir den mest energiske kritiker inte bara
av tysk nazism utan också av dansk neutralitet
— vem fattade galoppen på trettiotalet? —
blir han nära nog ett unicum i
samtidslitteraturen. Det erinrar kanske om ett av Shaws
trick i "Geneva".
Till sist återstår bara att prisa Sven Barthels
goda översättning. Axel Strindberg
Döda utan gravar (Mörts sans sépulture) av
Jean-Paul Sartre. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Göteborg hade med vanlig sportsmässig
påpasslighet kapat åt sig världspremiären på
denna med stora och (det måste efteråt sägas)
infriade förväntningar motsedda nya
Sartre-pjäs — Köpenhamn distanserat med några
dagar, Paris med en vecka, Stockholm med
mer. En poäng för teaterchef Hammarén. Som
regissör får han nog tillgodoskrivas ytterligare
ett par, även om man kunde önskat litet mindre
demonstrativt utförande, litet mindre pressade
röster och understruket släpande vaktarsteg
i ett stycke där själva ämnet gör till och med
tystnaden och det lågmäldaste nästan olidligt
dramatiskt.
Ämnet har yttre likheter med titelnovellen
i "Muren", men är inåt snarast dess antites
eller ömvändning. I "Muren" är det den
meningslösa slumpen, som tar hem spelet,
men "Döda utan gravar" är en skakande
hymn till den trofasta viljan. En grupp franska
motståndsmän har tillfångatagits vid en illa
planerad kupp i Vercors. Pétainisterna söka
genom tortyr frampressa upplysningar om
deras ledare. I början har man inget att
bekänna, men så införs också han, arresterad
okänd i annat sammanhang och med hopp att
bli släppt och kunna ordna ett falskt spår, om
han ej blir röjd. Dialogen kretsar — nej, icke
kretsar ■—- den borrar sig med en
dissektions-knivs ohyggliga skärpa genom alla de
psykologiska och etiska problem som den förtvivlade
situationen hopat: frågan om förutsättningarna
för den moraliska och rent fysiska
motståndskraften ; rätten att leva och plikten att ej svika
sin sak; nödvändigheten att själv välja sin
handlingslinje och plikten, till och med, att
i det längsta leva och verka för den, även när
livet blivit en börda. De olika inställningarna
och motiven för att fortsätta en kamp där man
dukar under — den sportsmässiga, den
martyrmässiga och den rent sakliga (endast det
sista håller enligt Sartre måttet).
Nödvändigheten och rätten att för sakens skull, det vill
säga ytterst för sin egen och människornas,
taga på sig ej blott lidande och död, men även
brott, synd och ånger — ett för Sartre centralt
tema, som man känner igen från "Flugorna",
men som här är långt klarare utfört. Och först
och sist frågan om ensamhet och gemenskap,
som nu får en för gemenskapen mycket mer
positiv och optimistisk lösning än i något
tidigare, rent litterärt Sartre-verk. "Världen är
vad du gör i världen, kamraterna, och vad du
gör för dem."
Sartre har ju tidigare varit angelägen att
i teoretiska inlägg tillbakavisa beskyllningen
för social och politisk nihilism, men tonen
i hans rent litterära verk har onekligen hittills
varit ägnad att ge angreppen ett visst
rättmätigt sken. Nu torde de dock tystna. Även
i andra hänseenden verkar det som han velat
ta revansch på den bild, som kritiken
kanoniserat av honom själv. Den har anmärkt på
hans ogalliska oklarhet, hans mångordighet,
hans skygghet för det realistiskt samtidsaktuella
(dokumenterad genom scenval i Hellas och
helvete). Men här är nu ett scenverk, ej blott
byggt med iakttagande av de fransk-klassiska
enheterna, men fransk-klassiskt klart, koncist
och välbyggt i var tum, och ändå i all sin
intellektualism och tyngd ristande av
dramatiskt liv och fullt av aktualitet, så det är nästan
plågsamt. Man torde ej gå fel om man kallar
det för det mest betydande dramat i fransk
litteratur sedan Raynals "Graven under
triumfbågen".
Det kan synas meningslöst att häfta på några
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
