Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lyckades delvis i andra avdelningens forcerade
pajaserier. Men det var ju ändå bara fråga
om rena effektnummer. God hjälp hade han av
Låge Lindells kostymer. Mindre samspelta var
de i dekorationen, man fick närmast intrycket
att Sjöberg och Lindell inte träffats för att
diskutera scenbilden. Lindell hade väl efter
textens anvisningar velat utforma ett
klipputsprång över ett vattenfall, men detta
missförstod eller nonchalerade Sjöberg, och det var
närmast irriterande att hela tiden se folk
springa omkring i vattnet. Dekorationen blev
ju därigenom bara bråte som låg i vägen; ett
bättre öde hade den förtjänat. Det bästa hos
föreställningen var Benjamin Brittens musik,
som uttrycksfullt framhävde det finaste i texten,
några lyriska variationer, som det föreföll även
varsamt översatta av Olof Lagercrantz. Spelet
var över lag gott. Hugo Björne saknar den
personlighet som fordrades i första partiet för
att det hela skulle bli mänskligt angeläget, men
han fyllde ut med vårdad ton och bitvis med
faderligt milt gemyt. Olof Widgren hade
kanske alltför lätt att acceptera Sjöbergs poserande
regi, men hans intensitet slog ändå genom och
gjorde Bernhard-Opine till den centrala rollen.
Men det var ändå Olof Bergström som fick
fram mest levande människa; han var den
ende som gjorde mer än man visste att han
kunde göra. Roligast (i andra partiet var det
främst fråga om rolighet) var Hans Strååt som
Kulturpersonligheten. Gunnel Broström, Eva
Dahlbeck och Ulf Palme var alla utmärkta.
Numera har det blivit tradition på Dramaten
att presentera en ny ung, naiv helgongestalt,
som med ren blick ser till hjärtat i en
tilltrasslad värld; här spelades hon med
berömvärd traditionskänsla av Doris Svedlund.
Sven Alfons
Film
Möte i hamn (Voyage sans espoir).
Christian-Jaque. Roger Richebé.
Christi an-Jaque är den mest oj ämne och
överraskande av alla franska regissörer.
"Mordet på jultomten" var en skicklig men icke
fullt övertygande fingerövning i det makabra,
"Carmen" ett maschverk så skamlöst att man
tog sig åt huvudet. "Premier bal" ligger ännu
outsläppt, "Möte i hamn" frapperar med sin
höga kvalitet. Denna film, som inspelades
1944, företer inga av
ockupationsproduktionens brister utan anknyter, som om ingenting
legat emellan, till förkrigsfilmen med dess två
karakteristika: atmosfär och filosofi. I sin
strävan att ge stark fransk hamnstämning kan
filmen bli en aning opersonlig —
associationerna till de stora filmerna duggar tätt — men
det rör sig här dock inte om imitation utan om
variation på ett älskat tema. Förmodligen är
den kameleontliknande smidigheten
Christian-Jaques värsta fel, men här har han assimilerat
och återgivit väsentliga stämningar på ett
känsligt och vibrerande sätt. "Möte i hamn" har en
äkta ton som inte hörts på länge i fransk film.
Av intresse kan också vara att notera dess
påverkan av Sartre, vilken ju som bekant både
lästes och uppfördes under ockupationen. Det
talas ganska mycket i dialogen om att välja
sitt liv, och huvudpersonen Marie-Ange har
att illustrera en kvinna som icke väljer utan
handlar efter sina drifter. Man kunde kanske
invända att hon också valt, genom att icke
välj a ...
Fyra personers öden flätas samman en regnig
natt i Le Havre — Marie-Ange försöker frigöra
sig från en förrymd förbrytares, Paul Bernard,
inflytande och söker skydd hos en ung man
(Jean Marais) som i den ganska överraskande
upplösningen avslöjas som tjuv. Kvinnan har
handlat enligt ett upprepningstvång som ges
med psykologisk rimlighet. Den fjärde
personen, Lucien Coëdels skeppare, är den ende
som verkligen väljer: den heroiska döden, och
efter detta incitament förmås också
Marie-Ange att välja: döden för sin kärlek. En häftig
melankoli insveper detta drama, som icke är
utan banalitet men pregnant — livet är en resa
utan hopp, menar den franska titeln. Filmen
kan ibland påminna om von Sternbergs
tidigare filmer, i synnerhet "Marocko", men ligger
dock på ett högre litterärt plan.
Christian-Jaques hustru, blonda Simone Renant,
debuterar förtjänstfullt inför svensk publik som
Marie-Ånge men har på ett par ställen låtit sig
förledas att illudera Dietrich — eljest är det
en mjuk och vinnande aktris.
Det är synd att "Möte i hamn" icke gjorts
mera rättvisa av svensk publik och press — på
dess likgiltiga hållning verkar det som om
halt-full fransk film inte längre finner någon
resonans här i landet. Pavane
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
