Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Spiraltrappan. Robert Siodmak. RKO.
Under trycket av världshändelserna har
Siodmaks stil hårdnat och förgrovats — i hans
första film för RKO finner man inte längre
hans förr så karakteristiska sotto voce från
"Misstänkt", "Att älska så" och "Om tankar
kunde döda". Det förut så balanserade
avslöjandet av mordlusten inom den hyggliga
genomsnittsmänniskan har stegrats till
generellt människohat och allas misstro mot alla.
I "Spiraltrappan" intervjuar en poliskonstapel,
som har att utreda det första mordet, en
portvakt: "Det kanske är ni som dödat henne?"
"Lugna er", säger han så vid åsynen av
portvaktens förskräckta uppsyn, "det kanske är
jag." I "Spiraltrappan" härskar ända fram till
upplösningen en konsekvent underhållen
misstanke att vem som helst när som helst kan begå
vad som helst — det enda undantaget är den
stumma flickan, vars växande ångest mjukt
följs av Dorothy McGuire. Hon är ett passivt
objekt för sin omgivnings godtycke, utlämnad
på nåd och onåd åt en obegripligt ondskefull
värld. De lama försök hon gör att lämna det
förhäxade huset inger åskådaren den bekanta
otålighetskänslan från mardrömmen — varför
springer hon inte sin väg? Troligen menar
Siodmak att det inte lönar sig, man kan
springa ifrån ett hus men inte en värld, och
Siodmaks hus är bara symboliskt. Därför
stannar den stumma flickan för att ända till slutet
uppleva sitt öde —- Siodmaks människor är
inte fria utan driftbundna — och hennes
oförmåga att i ord återge den fasa hon upplever
blir till en bild av den moderna människans
brist att adekvat kunna uttrycka sina
skräckupplevelser. "Den svage har ingen rätt att
leva", säger den besatte mördaren som
terrori-serar det gamla huset, och den viljeförlamning
som gripit den stumma flickan uttrycker också
regissörens och åskådarens reaktion inför en
värld där detta motto praktiseras.
Den stumma flickan har emellertid ännu en
betydelse — hon representerar Siodmaks
anknytning till stumfilmen, som på ett lysande
sätt framkommer i filmens inledning. Om
orden är till för att dölja tankarna, var
stumfilmen till för att omsätta tankar och känslor
i bild. Mycket av den kräsne åskådarens av
i dag tolerans mot en ständigt mer kommer-
sialiserad filmproduktion kan förklaras av der.
starka emotionella upplevelse stumfilmen gav
honom under hans uppväxttid. Till denna
stämning appellerar Siodmaks skildring av en
gammal biolokal med tillhörande ostämt piano, och
mordet som sker parallellt med förevisningen
understryker också seendets betydelse. Detta
symbolrika avsnitt, som bidrar mycket till
filmens dubbeltydighet, borde övertyga den som
inte känner till Siodmaks tidigare produktion,
om att mannen är en regissör med helt andra
intentioner än den vanlige thrillermakarens.
Man tycks här alltför mycket ha nöjt sig med
att studera fasaden — en ganska grov story
utomordentligt fotograferad av Musuraca —
och underlåtit att lyssna till Siodmaks röst,
som dock är mycket tydlig. På samma sätt som
den franska ockupationsfilmen måste tillgripa
metoden att tala mellan raderna, använda sig
de amerikanska förmågorna av kriminalfilmen,
mot vilken censuren av gammalt är tolerantare,
för att få sagt vad de önska. Desperationen
och livsångesten har varit stark i en serie sena
amerikanska thrillers — "Spiraltrappan" är
ett enda tillbakahållet skrik. Pavane
Vilse (The Postman Always Rings Twice).
Tay Garnett. Metro-Goldwyn-Mayer.
James M. Cains roman "The Postman Always
Rings Twice" har filmats två gånger förut -—
Pierre Chenals franska version "Le dernier
tournant" med Corinne Luchaire presenterades
1939 under titeln "Vild passion", medan
italienaren Alberto Lattuadas "Ossessione" med
Clara Calamai däremot icke visats här. Chenal
hade valt brottmålsspecialisten, numera ledaren
av Frankrikes kommunistiska parti, Maurice
Thorez till medarbetare, men filmen var trots
mycken grundlighet föga övertygande.
Lattuadas version blev en stor framgång i Italien
och Schweiz, och det skulle vara av stort
intresse att kunna jämföra med den. Icke förrän
nu föreligger en amerikansk inspelning av
motivet — i det längsta bromsade
Hays-cen-suren projektet.
Tay Garnetts version följer ganska troget
det litterära underlaget, men det är ju klart att
den på den tiden ännu icke av
Hollywood-sej ouren avhyvlade Cain knappast kan återges
i all sin primitivitet. "The Postman Always
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
