Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hermann Hesse: Bokens trollmakt. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN HESSE
varje sann läsare ser denna oändliga böckernas
värld annorlunda ut än för en annan; var och
en söker och upplever där samtidigt sig själv.
Den ene trevar sig från sagor och indianböcker
fram till Shakespeare, den andre från den första
skoluppsatsen om stjärnhimlen till Kepler eller
Einstein, den tredje från den fromma
barnabönen till den helige Thomas’ eller
Bonaven-turas heligt svala valv, till det talmudiska
tänkandets sublima excentriciteter eller till
upani-shadernas vårliga liknelser, till Chassidims
rörande vishet eller till de lapidariska och
samtidigt så vänliga, välvilliga och ljusa gamla
kinesiska lärorna. Tusen stigar leder genom
urskogen till tusen mål, och inget mål är det
yttersta, bakom vart och ett öppnar sig nya
vidder.
Det är klokhetens eller lyckans förtjänst om
en sådan äkta adept skall gå vilse och fastna
i sin bokvärlds urskog eller om han finner rätta
vägen att göra sina läseupplevelser till
verkliga upplevelser, användbara för livet. De som
är immuna mot bokvärldens trolldom tänker på
den ungefär som den omusikaliske tänker på
musiken och frestas ofta att betrakta läsningen
som en sjuklig och farlig last som gör sitt
offer livsodugligt. Naturligtvis har han i någon
liten mån rätt, fastän man i så fall först måste
slå fast vad som menas med "livet" och om
det verkligen endast är tänkbart som
motsats till ande, och om inte det stora flertalet
filosofer och lärofäder, från Kung-fu-tsi’ till
Goethe, i själva verket inte varit överraskande
livsdugliga människor. Emellertid, bokvärlden
har sina farligheter, det är en välbekant sak
för uppfostrarna. Om dessa faror är större än
riskerna hos ett liv utanför böckernas
världsvälde, det har jag hittills inte haft tid att
fundera på. Jag tillhör nämligen själv dem
som läser, jag är en av de sedan barndomen
förhäxade och skulle liksom munken i
Heister-bach kunna fördjupa mig under åtskilliga
hundra år i bokvärldens tempelrum och laby-
rinter, grottor och havsdjup, utan att märka
om yttervärlden under tiden förminskades.
»
Och därvid förbigår jag fullständigt den
ständiga ökning i bokmängden som världen
upplever. Även om inte en enda ny bok utkom
i fortsättningen, hade varje äkta bokläsare allt
framgent decenniers och seklers skatter att
studera, kämpa med och glädjas åt. Varje nytt
språk vi lär oss är ett tillskott av nya
upplevelser — och det finns oändligt många språk,
många fler än vi hör talas om i skolorna. Det
finns inte bara ett spanskt eller ett italienskt
eller ett tyskt språk eller de olika tyska språken:
gammalhögtyska, medelhögtyska etc., ack nej,
det finns hundratals tyska språk, det finns lika
många tyska, lika många spanska, lika många
engelska språk som det hos varje folk finns
tänkesätt och nyanser i livsuppfattningen, ja,
det finns nästan lika många språk som det
finns självständiga tänkare och diktare.
Samtidigt som Goethe — och tyvärr inte riktigt
erkänd av denne — skrev Jean Paul ett helt
annat, men mycket tyskt språk. Och alla dessa
språk är i själva verket oöversättliga. De
försök som gjorts av högtstående folk (och
tyskarna står därvidlag i toppen) att tillägna sig
hela världslitteraturen i översättning är
underbara och har i vissa fall burit härliga frukter,
men i stort sett har försöken blivit resultatlösa.
Ja, de kan helt enkelt inte förverkligas. Det
har ännu inte skrivits någon tysk hexameter
som låter som Homeros’. Sedan hundra år
tillbaka har Dantes stora dikt dussintals gånger
översatts till tyska, och till slut har det gått
så, att den senaste och litterärt mest betydande
av dessa efterbildare, i insikt om det fåfänga
i varje försök att översätta ett medeltidsspråk
till ett modernt, enkom för sin tyska Dante har
skapat ett alldeles speciellt språk, en poetisk
medeltidstyska, något som vi endast kan skänka
honom vår beundran för.
842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
