Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HÄGGQVI ST
i inledningsnovellen till "Jerusalem",
"Ingmars-sönerna", som ursprungligen skrevs separat och
betecknar nästa steg i verkets genesis. Här är
släktens gudsfruktan ytterligare betonad — "Vi
Ingemarer behöver inte frukta människor, vi
ska bara gå Guds vägar..." -—• men det finns
fortfarande ingenting som anger att det är
i Dalarna handlingen utspelas. Novellen skrevs
också efter resan till det Heliga landet men
påbörjades före utflykten till Nås i september
1900. Enligt en bevarad annotationsalmanacka
var Selma Lagerlöf där från den 15 till den
17 september, och det var just i en paus under
arbetet på "Ingmarssönerna" — eller
"Inge-marerna" som hon då kallade sin berättelse.
Först» under vintern 1900—01 går det upp för
henne att Ingmarsätten kunde placeras i
jeru-salemsfararnas hemsocken och dela öden med
dem. Men därmed var också planen till
"Jerusalem" I och II färdig, åtminstone i sina
huvuddrag.
II
Man kunde säga att "Jerusalem" som helhet
handlar om konflikten mellan den gamla
konservativa och samhällsmedvetna bundenheten vid
fäderneärvd jord och å andra sidan en religiös
radikalism som vill bryta de kapitalistiska
banden och förverkliga den första kristna kyrkans
kommunism, vidare om de ödesdigra
konsekvenser detta måste få för privatlivet.
Berättelsens huvudperson, den unge Ingmar
Ingmarsson, ställs inför valet att antingen svika
skol-mästarns Gertrud, som han älskar, för en rik
bonddotter, som kan skaffa pengar, eller att
mista fädernegården, som hans nyfrälsta syster
och svåger vill sälja. Traditionen — eller
ättekänslan — avgör, men han får därmed också en
skuld till Gertrud, som han senare uppsöker
i Jerusalem, dit hon och hennes trosförvanter,
predikanten Hellgums anhängare, har utvandrat.
Ingmar är i en mycket svår situation, eftersom
han under tiden lärt tycka om sin hustru, Barbro,
och hon honom, men allt reder sig till slut
846
på lyckligaste sätt, då det visar sig att Gertruds
öden och lidanden närmat henne till en av
kolonisterna. Mellan Ingmar och Barbro har också
funnits ett farligt hinder, men detta avlägsnas
genom något som ser ut som ett gudomligt
ingripande, och berättelsen slutar med att hustrun
konstaterar att Ingemarerna återigen har visat
att de är ett storslaget folk som inte ger sig till
tåls förrän de "blir förlikta med Vår Herre".
Förutom denna huvudhandling, som i sina
detaljer saknar all motsvarighet i verkligheten,
ingår i "Jerusalem" en mängd scener och
händelser som mer eller mindre direkt kan
förbindas med sådant som skett eller åtminstone
berättas ha skett. Selma Lagerlöf hade ofta skäl att
betona att hennes skildring "var romantiserad"
—• det var många som hade önskat den
dokumentarisk i detalj, tycks det -— men bakom eller
inuti romantiseringeni finns ju motiv eller kärnor
av ren verklighet. Det förnämsta motivet i detta
sammanhang var naturligtvis utvandringen. Och
förhistorien till denna är till en början lika med
sjömannen Olof Henrik Larssons historia.
Larsson, som ger den direkta förebilden till
bokens Hellgum, var född i Uddevallatrakten
1842, gick tidigt till sjöss, levde om i
hamnstäderna, blev omvänd i Boston 1870, kom till
Sverige, där, för att citera honom själv, Satan
förde honom som elev in i en navigationsskola,
återvände sedan till Amerika, där han äntligen
fann sinnesro som metodistpastor och slutligen
som föreståndare för en egen liten församling
i Chicago, kallad "den svenska evangeliska
kyrkan". Till honom kom ett par nåsflickor, Tilda
Helgsten från Lindesnäs bruk och Lisslasses
Karin Larsdotter från Tyna. Med Tilda
Helgsten gifte sig Olof Larsson, och inte långt efter
giftermålet reste fru Larsson och Lisslasses Karin
hem till Nås, båda lika brinnande i anden och
lika ivriga att berätta om Larssons verksamhet.
Strax efteråt kände denne själv en plötslig
kallelse att komma till Nås och reste efter på
sensommaren 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
