Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HÄGGQVI ST
Olof Larsson, som genast fattade eld och fann
att fru Spaifords anhängare hade "kommit
längre i helighet" än han själv. Det dröjde inte
länge förrän han gjort också sin församling
entusiastisk för att resa till Jerusalem, och så
skrevs brevet till Nås med en uppmaning till
trossyskonen där att följa efter.
Inte heller i Nås blev ivern mindre. Redan
dagen efter att budskapet kommit
underhandlade flera om att sälja sina gårdar, och sedan
man fått höra att Larssons församling lyckligt
anlänt till Palestina i början av april (1896),
väntade man otåligt på uppbrottsordern. För att
organisera avresan beslöt sig nu Olof Larsson
för att fara till Nås igen, och dit kom han
i slutet av maj tillsammans med fru Spaffords
fosterson, den spanskfödde juden Jakob Eliahu,
en man som var både språkkunnig och beläst
och överhuvudtaget mer reflekterad och bildad
än Larsson. Dessa båda hjälpte bönderna i
affärer och arbete, broder Jakob (som Eliahu
kallades) såg man t. o. m. som slåtterkarl, och
för övrigt styrkte man varandra i tron genom
andaktsstunder, oftast på Tipersgården, dit alla
flyttade allteftersom de blev av med sina gårdar.
Det var mycket att förbereda, och allt gick inte
utan sorg och slitningar: det fanns föräldrar
som bönföll hos ledarna att få behålla sina
barn, och det var andra som vände sig till
länsman. Under allt detta tycks Larsson och Eliahu
ha delat rollerna så, att den förre drev på och
den senare avrådde eller uppmanade till
försiktighet — det var i direkt överensstämmelse
med deras egen olika läggning. I sista stund
ångrade sig också en gammal man som inte
kunde slita sig från sin jord, men hans son
reste med, som man sade, inte av tro utan av
kärlek till en av de omvända unga flickorna
(han återvände senare hem, utblottad och
olycklig). En annan beslöt sig för att uppskjuta
avfärden tills hans mor dött men dog själv före
henne, en gammal bondmor blev bestulen på
respengarna av sina söner o. s. v. Ser man efter
i kyrkböckerna, finner man att det var
sammanlagt 38 personer (från Hjulbäck, Utankyrka,
Quarnnäset och Sveden) som tog ut
flyttningsbetyg, varav en återlämnade det, och att det
i några fall var stora familjer som följdes åt,
t. ex. Möckelind Erik Ersson med hustru,
svärmor och sju barn, Gästgifvar Mats Matsson
med hustru och sju barn och Hol Lars Larssons
änka, Brita Ersdotter, med fem barn.
Det var det vackraste slåtterväder morgonen
den 23 juli då skjutsarna satte sig i gång mot
Vansbro järnvägsstation, och folket ute på
åkrarna gick fram till landsvägen för att vinka
farväl åt sina grannar. Barnen grät, och många
torkade sig i ögonen, men vid korsvägen intill
kyrkan, där skjutsar väster ifrån skulle tillstöta,
stannade man och stämde upp sången:
Vi vandra till Sion,
Saliga, himmelska Sion,
Vi vandra uppåt till Sion,
Guds härliga, himmelska stad.
Men då tåget överskred sockengränsen bröt
ett åskväder ut, så häftigt att man inte upplevt
maken i mannaminne. Regn och hagel slog ner
så hårt att "det blev märken i väggarna" och
skotten slets av träden. Och detta sattes i
förbindelse med vad Larsson förut lär ha
profeterat: de kvarvarande skulle drabbas av ett
regn av eld och svavel liksonj fordom Sodom
och Gomorra. I Vansbro steg man på tåget
— då började barnen gråta igen och klaga: "Vi
vill hem, vi vill int tä Jerusalem!" —, men
sedan gick resan lugnt och på bästa sätt över
Göteborg, Hamburg och Antwerpen. Medelhavet
låg ända till Jaffa så stilla och blankt att de hade
"kunnat ro hela vägen med en eka".
I Jerusalem inlemmades nåsgruppen i den
amerikanska kolonin, som därmed ökade sitt
medlemsantal till 137, Olof Larsson förlorade
sin tidigare ledarställning, men dalfolket som
helhet kom att spela en ganska betydande roll
i sammanslutningens följande historia. Deras
första praktiska uppgift lär ha varit att sköta
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
