- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
849

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VERKLIGHETSBAKGRUNDEN TILL "JERUSALEM^

ett vinberg, sedan skaffade de kreatur och
åstadkom ett mönsterjordbruk, så småningom växte
där fram trädgård, bageri, konditori, ångkvarn,
konservfabrik, tandklinik o. s. v. Även den
bekanta souvenirhandeln — "blombrev" med
pressade palestinablomster, vykort,
fotografiramar m. m. —, som numera förser hela världen
med sina artiklar och har filial i New York,
övergick snart i kolonins händer.
Undervisningsväsendet utvecklades så att de svenska skolorna
blev Jerusalems förnämsta, och några av
kolonisterna hedrades med förtroendeuppdrag av
landets myndigheter, bl. a. Hol Lars Larsson — en
femton års pojke då han utvandrade —- som blev
svensk konsul och dessutom gjorde sig känd både
som affärsman och framstående palestinakännare.

Vad kolonins inre historia beträffar, så har
den under alla yttre framgångar inte företett
enbart harmoni: fru Spaffords bestämmelser om
renlevnad med förbud mot giftermål orsakade
konflikter ända tills principen fick falla (i
samband med hennes egen dotters giftermål), Olof
Larsson lämnade 1903 kolonin för en kortare
tid, en större utbrytning skedde omkring 1930
med resultat att många av de yngre och
arbets-dugligaste elementen gick förlorade o. s. v.
Några har också emigrerat, vilket allt gör att
det svenska inslaget nu gått ned till omkring
15 personer (årsskiftet 1942—43). Trots all
avundsjuka utifrån, särskilt från engelska och
amerikanska missionärer —• man har kallat
gruppen för "bolsjeviksamhälle" och
konspi-rerat mot den med mycket fula metoder — har
medlemmarna under årens lopp dock alltid
imponerat genom sin oegennytta, arbetsglädje,
rättrådighet och tolerans, och både resenärer
och infödda har nog, som mrs Gordon drömde
om, till slut måst böja sig i respekt inför detta
ovanligt sympatiska och idealt religiösa
religionssamfund.

Att de enkla nåsbönderna, som helt saknade
världserfarenhet, hade levt ett isolerat liv och
i några fall inte ens hade sett en järnväg

innan de steg på tåget i Vansbro, i början
skulle få svårt att anpassa sig är självklart. På
fotografier från kolonin har man brukat se
propert klädda kosmopoliter, men förvandlingen
måste ha kostat en del, vilket man också anar
av de rörande historier som berättas om deras
minnesgodhet i fråga om hembygden. Den
gamle Josefs Lars Larsson, som ända till sin
död för ett par år sedan var kolonins nestor
och en man som genom sin duglighet och
resning gärna nämndes som förebild till Ingmar
Ingmarsson, hade på sin vägg ett par
dalabilder, den ena föreställande en snöig
timmerkoja med ett par huggare, den andra en kyrkbåt
full med masar och kullor. En gammal kvinna
brukade säga att hon talade svenska "till och
med med kossorna". Man skrev gärna brev hem
till släktingar och vänner, och när Selma
Lagerlöf kom till Nås efter sin resa hade hon med
sig en mängd presenter i paket som kanske
hade just sådana påskrifter som Gertruds gåvor
i berättelsen: "Frans, som bodde vid vägskälet",
"Karin, som satt bredvid mig i skolan och var
hemma på storskogen" o. s. v. Vad kolonisterna
aldrig kunde glömma var Dalälven. Liksom
broder Jakob hade saknat sol och sommarfrukt
i det kalla Sverige, längtade nåsborna efter
vatten under Palestinas brännande sol, och även
i detta är nog jerusalemsboken nära autentisk,
då det skildras hur tre dalkarlar en gång sitter
och språkar i en tid av torka och väntan på
regn och en av dem säger:

— Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga
vatten som ni andra ... men från morgon till kväll
tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med
ljust, blankt vatten .. . Jag tänker på en älv, som
hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer
bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så
klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och
glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som
Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller
omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och
strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.

De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto
skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade

3 blm 1946 x

849

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0865.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free