Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
O, hvad sød vellystig Skræk!
Mens jeg stirrer paa dem møde
mig forvirret længst hendøde
Elskerinders Ansigtstræk.
Uppenbarligen har tanken, att blommorna
på van Huysums tavla är vackra lik, givit
uppslaget till berättelsen om att dessa blommor en
gång varit människor. Dikten förtäljer om den
holländske prästen Adrian och hans familj, om
hur denna omkom vid vallonernas härjningar
under spanska tronföljdskriget, och hur Adrian
sedan i blommorna, som växte på ruinerna av
hans hus, tyckte sig känna igen sina kära. Att
blommorna just skulle representera en familj
får man skriva på Fredrika Bremers konto.
Wergeland talar i sin inledande dedikation
om att hon målat "Menneskehjertets og Livets
endnu finere Blomster"; därvid har han haft i
tankarna, hur fru Frank i inledningen till
"Hemmet" (1839) i ett brev till en väninna säger sig
vilja måla en serie porträtt av sin barnskara.
"Anch’ io sono pittore", står det som motto på
Wergelands dikt; sammanhanget är tydligt.
Det gengångaraktiga hos blommorna
utkristalliserar sig för Wergeland personligen i
förnimmelsen av att de speglar hans längesedan
döda älskades drag. Wergelands naturlyrik
frigjordes under hans häftiga
ungdomsförälskelser, därför är den allt framgent erotiskt färgad.
Ak, som denne Blomstbuket
maatte Kjærlighed see ud,
utbrister Wergeland, och fortsätter med att
utveckla jämförelsen i detalj:
Hvor er slig en Lidenskab,
slig en Vellyst, qvalt af Smerte,
sligt et dæmpet Hjerteslag,
slig en Glød paa Elskovsmunde,
slig en blodig Hjertevunde,
som i Pragttulipens Gab,
denne mørke, selvfortærte,
krampestærke, syge Rødmes
natteagtige Skarlag!
Hvor er Kjærlighedens Sødmes
Frydberusningsøyeblik,
da Du Ja af Hende fik,
yndigt i de tvende røde
Roser, som hinanden møde!
Efter Kys en Tørst saa heed,
som de Begge brænde med?
Hvor maa Elskovs Anger lide,
Rødmes Blus med Bleghed stride
her i denne fulde hvide?
Hvor er fyrigt Frydbegjær
som i denne Nelliks Skjær?
I berättelsen har detta erotiska motiv
ut-gestaltats så, att vallonernas anfall kommer
just då Adrians dotter Katharina skall fira sitt
bröllop. Den gamle mannen upplever
bröllopsstämningen på nytt, då han igenkänner sina
barn i blommorna. Detta avsnitt är diktens
förnämsta; här når Wergelands förmåga att
förläna versen emotionell spänning sin höjdpunkt.
Just den fulltoniga känslostyrkan är det mest
typiska för Wergelands diktion. Om man
bortser från hans dikter på fri vers, lyckas han
aldrig få fram den bättre än i den ostrofiska
fyrtaktiga trokén, vars snabba puls han
kombinerar med en utdragen meningsbyggnads
långa andetag, då och då bruten av
upprepningar som korta känslostegrande suckar.
Åratal av lidande och längtan löser sig för den
gamle i förvissningen att Guds nåd återgivit
honom hans barn:
Der i Rosen ved sin Rose,
se, der er jo Brudeparret
Katharina og Johan!
Kjærligheds Apotheose,
Katharina og Johan!
Begge i hinanden tabte,
i hinandens Billed skabte,
vexle deres Hjerter Slag
under Taarers Sammenblanden,
i et evigt Favnetag,
vexle deres Øjne Lys,
tænde straaler i hinanden,
vexler Læben Saligheder,
høje, endskjønt tause, Eeder
i de endeløse Kys.
Salig er jo Bryllupsstunden,
slugt af Flammen, gjenoprunden ?
Himmelnaadens milde Graad
gjorde Asken frugtbarvaad,
mine egne Taarers Kræfter
dugged tæt og lunkent efter,
hede Stønnen af min Yaande,
min Bønners värme Aande
lokked da fra Buskens Skud
begge mine Roser ud:
Katharina og Johan,
begge disse sammenbøjde,
i hinanden saa fornøjde,
morgenrøde, morgenfriske
Roser, som isammen hviske —
Katharina og Johan.
Hade Wergeland varit en idylliker, skulle
dikten ha stannat här. Men Adrians lycka
blir kort. Blomstermålaren Jan van Huysum
kommer förbi och upptäcker, att Adrians
blommor är vackrare än alla andra. Adrian
vägrar förfärad att lämna dem ifrån sig,
863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
