Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
efter, utan endast ett enda ’blomstrande Nu’,
detta som Jacob Böhme tänkte på när han
präntade ner sitt valspråk. Vad Moberg har
skildrat är det som människan upplever i den
konstnärliga inspirationen och det intellektuella
ruset, det som hon upplever när kärleken
spränger sönder hennes jag, och det som hon
lär uppleva när dödens omedelbara närhet
stegrar hennes livskänsla till kosmiska
proportioner." Ben ultramoderne recensenten:
"Mobergs bok har ett klart samband med Dunnes
’An Experiment with Time’." Den välvillige
recensenten: "Vilhelm Moberg har ännu en
gång visat prov på sin storartade förmåga till
fantasiinlevelse i den folkliga världen, i dess
seder och dess föreställningar, han har i de
fyra spelmännens gestalter givit fyra skarpt
utpräglade individualiteter, och han har på få
sidor lyckats teckna fyra livsöden. Han har
givit de skäraste naturstämningar, hela den
mellansvenska lövängens spröda
försommarljuvlighet finns i dessa tavlor, och han har
givit en hett framvällande, blod- och
brunst-doftande naturmystik. Med "Brudarnas källa"
har han ännu en gång manifesterat sin längtan
att fly från dagens oro och borra sig tillbaka
in i modersskötet, i släktets moderssköte för
att där finna ro." — Och sekreteraren vid
denna de fingerade recensenternas fingerade
konferens instämmer i huvudsak med tre av
talarna, reserverar sig i fråga om det påstående
som framställts av recensenten nummer tre
(hon har nämligen inte själv läst Dunne), anser
att Moberg snarast förberett sig för
"Brudarnas källa" genom att läsa Hyltén-Cavallius,
och undertecknar slutligen protokollet med
namnet Elisabeth Tykesson
Landet hitom himlen
Stina Aronson: Hitom himlen. Norstedts
1946. 9:50.
Efter "Hitom himlen" kommer kanske Stina
Aronson att kallas en av våra förnämsta nu
verksamma författarinnor. Men då våra
kvinnliga prosatörer med sann ambition för
närvarande är lätt räknade, blir komplimangen
inte överväldigande. Bort alltså med det i
litteraturen besynnerligt segslitna bruket med
skilda kyrkbänkar och låt oss erkänna att
"Hitom himlen" betecknar ett verkligt
genombrott, är ett intressant, spänningsfyllt diktverk
av en allvarligt syftande författare, vars väg
inte har hört till de raka och självfallna utan
snarare varit något av en irrande hinds, med
litterära experiment markerande loppet —
intressanta försök visserligen, men med
experimentets oförmåga att övertyga och betvinga.
"Gossen på tröskeln", en stilistiskt kräsen
roman, blev en framgång hos den litterära
kritiken, men också i den kvardröjer något av
det kyligt artificiella, den svårighet att ge sig
hän som Stina Aronson har haft att övervinna.
"Hitom himlen" bör nå långt utanför denna
krets. Den för oss till en litterärt obrukad miljö:
finnmarksfolket i nordöstligaste Norrbotten
ovanför polcirkeln. Strängt taget har det väl
alltid varit en livshållning, någonting idealt,
som Stina Aronson har varit på spaning efter.
Den storslaget karga polarmiljön i "Hitom
himlen" är åtminstone skenbart mycket olik
de ljuvt kvietistiska idyller som författarinnan
tidigare har odlat, men den har drivit fram
väsentlighet i hennes arabeskartade och
bildrika stil.
Med självförglömmande gripenhet målar
Stina Aronson det tysta finnmarksfolket under
naturens väldighet. Människorna i de glest
belägna grå byarnas porten är fåtaliga: svindel
griper dem lätt vid beröring med människor.
Tankarna är få och orden få. Också
händelserna är få, och när något avstickande inträffar
— såsom att bonden Vaaras hustru rymmer
med predikanten — blir händelsen för evigt
inristad i byns medvetande. Livets hårdhet
tycks mejsla ut en enda men mycket väsentlig
egenskap hos ödemarksfolket: tålamodets,
uthållighetens starka dygd. Det heter om Emma
Niskanpää, gamlingen, när hon kämpar i
snöstormen för sitt och kreaturens liv, att hon på
ett dunkelt sätt njöt av ansträngningen, "ty
den svarade väl mot uthålligheten som satt på
djupet av hennes själ och var hennes enkla
attityd mot livet". Något av den sega uthållig-
871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
