Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
Lågmärke
Olle Hedberg: Större än du nånsin tror.
Norstedts 1946. 12:50.
Olle Hedberg debuterade 1930 och har sedan
dess punktligt levererat en ny bok vartenda år
utom 1939 då han gav ut två. Redan denna
boktillverkning på löpande band väcker
misstro ; den synes vittna om yrkesskribentens högt
uppdrivna rutin men knappast om en diktares
omedelbara ingivelse, som sällan brukar
inställa sig bara man trycker på en knapp. I
längden har också detta arbetssätt hämnat sig; för
varje oförvillad bedömare står det klart, att
Olle Hedbergs författarskap sedan rätt länge
befinner sig i en nedåtgående kurva. Sin sista
riktigt bra bok skrev han 1940 — det var
"Josefine eller Säg det med blommor!" — men
redan "Karsten Kirsewetter" uppvisade
betänkliga svaghetstecken. Nu är Olle Hedberg den
ende svenske nutidsförfattare som med eller
mot sin vilja arbetat med claque; knappt har
en ny bok av hans hand nått bokhandelsdisken
förrän professor Böök stöter i basunen med
sina lungors hela kraft, vilket har till följd,
dels att en rad andra kritici följa med i svängen,
dels att det goda borgerskapet och alla de
snälla läsecirkelstanterna ila att införskaffa
det nya mästerverket. Olle Hedberg har på
så vis redan efter ett par böcker uppnått
upplagor, dem hans jämlikar och övermän
inom samma författargeneration aldrig vågat
drömma om, i varje fall inte utan att ha ett
tiotal volymer bakom sig. I år faller så en
pikant sidobelysning över Bööks verksamhet
genom dennes bekännelse, att han inte läser
några andra moderna svenska författare! Han
vet helt enkelt inte om, att det finns författare
som Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Tage
Aurell, Arvid Brenner, för att bara nämna
några stycken! Vilket värde skall man tillmäta
proportionssinnet hos en kritiker, som inte ens
bekvämat sig att taga kännedom om det nödiga
jämförelsematerialet?
Det har synts mig av vikt att snabbskissera
denna bakgrund till Olle Hedbergs adertonde
bok, som av alla tecken att döma inleder en
ny, stort upplagd romanserie, men som också
betecknar det konstnärliga lågmärket hitintills
i hela hans produktion. "Större än du nånsin
tror" är den omfångsrikaste av Olle Hedbergs
böcker och berättar på 578 sidor om åttaårige
och faderlöse Lars Westrin, vars mamma ligger
sjuk och som därför bollas fram och tillbaka
mellan släktingar och vänner, tills han på
en av farbrodern-skeppsredarens ångbåtar får
göra en sex veckors sjöresa och gå i land både
i Norrland, London och Calais. Händelserna
äro förlagda till tiden omkring sista
sekelskiftet, och författaren har med stor klarsyn
och malice, mycken humor och kunnighet
fixerat det tidstypiska i interiörer,
levnadsvanor, klädedräkt, uppfattningssätt,
accessoa-rer. Det är gott om bipersoner i boken,
framför allt ett praktfullt galleri av skräcktanter;
de ha tecknats med all den infernaliska
virtuositet Olle Hedberg är mäktig, men eftersom
de ha ägnats lika många sidor som de i
tidigare böcker brukade ägnas rader, så blir
slutintrycket här mer utspätt, mildare och mer
dämpat än tillförne. Detta är utan tvivel Olle
Hedbergs snällaste bok hittills, även om han
alltjämt excellerar i att låta folk avslöja sig
själva och varandra i skenbart menlösa
konversationer med inlindade insinuationer och
dolda gaddar. Men allt sådant är ju välbekant
från Olle Hedbergs föregående böcker och
sålunda vieux jeu vid det här laget; för egen
del blev jag inte road och intresserad av boken
förrän från och med s. 427. På de
hundrafemtio sista sidorna får berättelsen ett helt.
annat sving: sjöresan är skildrad med en
rikedom på realistiska, roande, kvickögt
uppfattade detaljer, i en svit av rörliga, levande
bilder. Detta parti utvisar vilka resurser Olle
Hedberg förfogar över när han någon gång
vågar sig utanför det snävt begränsade register
han vanligen hållit sig till, men det är att
märka, att de klarvakna iakttagelser som här
framföras i ytterst ringa mån äro åttaåringen
Lars Westrins utan först och sist den mogne
författarens och överlägsne observatörens
(kanske också minnestecknarens?) egna.
Och därmed har jag rört vid vad som
förefaller mig vara den stora och centrala
svagheten i romanen: barnskildringen. Olle
Hedberg är tydligen en alltför definitivt fullvuxen,
873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
