Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
görenheten som till hälften kommer av ett
klumpigt och rått hjärta men till hälften också
fikar efter njutningen att känna sig stå ett
halvt socialt trappsteg högre,
maktfullkomligheten som utan mänsklig hänsyn pockar och
beställer fram de klänningar som det var
uppgjort om, den självblinda tarvligheten i den
äkta mannens gestalt, egoismen i barnens, den
intriganta ondskan i rivalens (en rival som
ingenting annat har att avundas fru Stordal än
hennes moraliska och mänskliga överlägsenhet,
eftersom äktenskapet redan sen länge är
havererat), fegheten i den forne älskarens
skepnader. Och många andra. Som all stor
dramatik — i berättelseform eller på scenen — har
Cora Sandels sannsaga sin rot i de gamla
Moraliteterna. Vad som till sist förmår fru
Stordal att återvända från dröm till plikt är
kanske delvis barnen, men mest är det
godheten i skepnad av Torsen, hennes
anspråkslösa hjälperska som under dagarna av dröm
fått bära allt det tunga.
Till allt detta utgör kafépersonalen, den
hjärtnupet goda fru Krane, den snälla men
barnsliga fröken Larsen och den beska
Sönste-gård, ett slags viskande och oj ande kör.
Men självfallet är Kranes konditori långt
mer än bara en moralitet, eftersom det är en
moralitet i kött och blod. Inte en enda av de
många medagerande har ett otydligt eller
typi-serat ansikte och ingen liknar den andra.
Servitrisen fröken Sönstegård karakteriseras bara
med att hon "suger tand", men det är mycket
nog, eftersom hon har en benägenhet att
göra det på rätt ställe. På samma sätt är
det med de andra: smådragen avslöjar dem
på rätt ställe. Ömmast av biporträtten är (om
man undantar Torsen) det av dottern
Borg-hild, stolt men stadd i en ångestfull
upplevelse av sitt unga liv, som slippriga händer
sträcker sig efter och vill förkväva som de
förkvävt moderns. I dotterns frihetspatos ligger
en av bokens sensmoraler: en varning till
ungdomen att inte "som vi äldre" bli ett offer
för en "miljö", social eller annan — här går
Alberte-böckerna igen. Sonen är en avbild av
fadern. Kanske är boken till sist en bok om
kvinnor och kvinnlighet, goda som mindre
goda, givetvis om man undantar "Stivhatten",
som blir ensam kvar på valplatsen. Man ser
hans ensamma rygg avlägsna sig efter att
förut ha sett hans lika ensamma men också
forskande, livserfarna och generösa framsida.
Han är idealmannen — den som alltid
kommer för sent. Även hans bild är tecknad av
en kvinna. Men den är därför inte idealiserad.
Kanhända är han den mest levande gestalten
i boken, just därför att han står utanför, är
en ur allt människotrasslet utstött. Det tjänar
ingenting till att söka beskriva hans
apparition, den bör ses, och inte nödvändigtvis i den
sceniska version som Helge Krog lär ha gjort
av Cora Sandels berättelse, utan i boken själv,
där han står fullt åskådlig för en och där man
— som fru Krane med örat mot dörren till
"Privaten" — "hör rösten".
Cora Sandels bok är en av de väsentligaste
på länge, för min del kan jag gärna bekänna
att jag läst den fyra gånger sedan den kom ut
(på norska) i våras. Vad den svenska
översättningen beträffar kan den inte sägas vara
lyckad, men det är också ett ogörligt företag
att översätta en bok där en av personerna, och
en av de viktigaste, hela tiden talar en för
övrigt utmärkt väl träffad bättre
sjömanssvenska. Kontrasten mot norskan har gått
förlorad, och översättningens degradering av
"kubbens" mål för att få till stånd åtminstone
någon nivåskillnad i de talandes språk är
egentligen ett helgerån. Det är fråga om det
inte hade varit bättre att trycka om boken på
norska i Sverige —- eftersom norrmännen har
ont om papper. Boken bör läsas på norska.
Gunnar Ekelöf
Det heliga "Om"
Hermann Hesse: Siddliartha. Översättning av
Nils Holmberg. Bonniers 1946.
5:50.
"Siddhartha", Hesses indiska legend, kom ut
1922. Vid den tiden upplevde också de unga
bland de svenska diktarna sönderslitenhetens
problematik och sökte lösningar på delvis
samma vägar. Det är bekant att Hesse genom
sitt möderne mottog starka intryck både av
kristendom och av indisk religion. Om — som
det har sagts — kristendomens väsen är
längtan, så är Hesse i hjärtat kristen, men i sin
diktning söker han alltid en försoning ur den
dualism som kristendomen skärpt i honom.
Han är väl inte någon av vår tids originellaste
882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
