Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
Kritisk naivist
Erskine Caldwell: Den varma floden och
andra noveller. Översättning av Sven
Barthel. Forum 1946. 10:—.
"Sedan jag med någon liten framgång har
försökt mig på bägge delarna, tror jag mig
tryggt kunna påstå att det inte finns någonting
så nedslående som äventyret och ingenting så
spännande som inbillningen." Orden är
Cald-wells egna och utgör en kommentar ur
omni-busvolymen "Jackpot" 1940 — Caldwells
samlade novellproduktion fram till detta år. De
tjugutvå noveller, som nu under den svenska
titeln "Den varma floden" utkommit, är ett
rigoröst urval bland de sjuttiofem historierna
i "Jackpot".
Caldwell är nog på sätt och vis den naknast
naive och minst "litteräre" av Amerikas
mel-lankrigsförfattare. Han har själv förklarat att
han gärna byter bort tiotusen litterära killar
mot hundra okomplicerade människor —
sådana som han i sin barndom hade sällskap med
till skolan. Det kan givetvis vara en attityd,
men behöver inte absolut säkert vara det.
Caldwells författarskap är avsiktslöst; det finns ju
inte ett spår av social anklagelse i t. ex. hans
berömda "Tobacco Road". Han har inte en
Steinbecks agitatoriska genomslagskraft eller
en Hemingways vädjande tonfall och inte
heller något av den bubblande furian hos
Faulkner. Han nöjer sig med att berätta sina
vardagsöden, och man tycker sig se honom
när han fullbordat en av sina många
novellis-tiska mästarepistlar betänksamt rista sitt runda
cesarhuvud och säga: "Jag beklagar, men så
jävligt var det faktiskt."
Om man alltså förgäves spanar efter social
indignation och målmedveten agitation i hans
noveller så finner man i stället många andra
kvaliteter att glädjas över. Man kan brumma
av belåtenhet åt den mustiga grotesken i
berättelser som "Åsnehingsten", "Det myllrar av
svenskar" eller "Automobilen som inte gick",
man kan gripas av tragiken i novellerna
"Candy-Man Beechum" eller "Böj knä för den
uppgående solen", njuta av den poetiska charmen
i en historia som "Den varma floden". I alla
dessa noveller ska man finna något för Cald-
well specifikt. Hans människor är inte tillyxade
efter någon gemensam mall; att de så ofta
kommer att likna varandra kan bero på att den
individuella variationen måste vara högst
obetydlig i den värld där de lever fram sitt halvt
vegetativa, stundom häftigt aktivt uppblossande
liv. Det är nästan utan undantag fattiga
människor Caldwell intresserar sig för, och häri
kan man möjligen ana en kanske omedveten
avsikt bakom novellerna. Ordet, att droppen
småningom urholkar även den hårdaste sten,
kan man tänka sig som ett motto för Caldwells
författarskap —• men samtidigt måste man säga
sig att det sannolikt behövdes fruktansvärda,
våldsamt skakande störtskyar av blod, svett
och tårar för att urholka den sten som heter
"Amerikas stora fattigdom". Dessa människor
är ju inte själva ett spår intresserade av att
förändra sina förhållanden, de är inte ens
medvetna om att det finns något annat än
halvsvält, löss och proletärsjukdomar. Och för de
stackars vita proletärerna ter sig tillvaron
ännu mer dyster än för de svarta — de
förstnämnda har dock alltid någon tåga i
kroppen, någon liten del av dem strävar alltid mot
ljuset.
Det finns i novellsamlingen åtminstone en
novell, som kan tänkas bestyrka deras
uppfattning som vill räkna Caldwell till de s. k.
hårdkokta. Den novellen heter "Avlöningsdag vid
Savannah River". På många sätt en intressant
novell, men för anmälarens del intressant på
ett negativt sätt. Den visar nämligen Caldwell
från hans mest artificiella och affekterade sida.
Här har han tornat upp en lång rad
brutali-teter: först slår Red sin kamrat Jake i huvudet
med en skruvnyckel, sedan gör de ett
gemensamt våldtäktsförsök mot en mulattflicka, och
i samband därmed hugger Red ett öra av Jake
med en potatishacka, nästa gång knackar de
guldtänder ur käften på en död neger, och
i samband därmed får Jake ännu en kyss av
skruvnyckeln. Historien slutar på en
biljardsalong, och där krossar Red huvudet på en
åskådare med sin biljardkö. Att novellen
särskilt skärskådas här beror på, att den enligt
anmälarens mening är ett talande bevis för den
884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
