Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
hav som öppnat sig. Den andra av dessa
gestalter är Pierrot Costadot, modig och
rättskaffens också han, en ung poet befryndad
med Yves Frontenac i "Familjen Frontenac"
och följaktligen med Mauriac själv. I sin avsky
för den värld hans familj företräder, och som
Roberts skamlösa svek uppdagat för honom,
ser denne brådmogne, passionerade yngling
två alternativ erbjuda sig: den destruktiva
revolt, som möjliggör uppbyggandet av en ny
värld på den förgångnas spillror eller — Gud.
Till en början närmar han sig det förra
alternativet, försöker bryta sig ut ur sin klass och leva
som vanlig arbetare i Paris. Men han ser klart
orsakerna till att han misslyckas: lättja, kärlek
till god mat, sinnlighet, högmod. I förbigående
kan man fråga sig om detta får tolkas som ett
stycke mauriacsk självrannsakan; har denne
på någon punkt av sin bana stått vid samma
skiljeväg och i den sociala revolutionen skymtat
ett medel att övervinna den värld han av födsel
tillhör, men vars gemenhet han gjort till en
livsuppgift att avslöja, har han misslyckats på
liknande sätt som Pierrot, och står detta i så
fall i något samband med hans sensationella
partitaganden för demokratin under
trettiotalets kriser och det nya kriget? Vilket som,
Pierrot Costadots senare väg böjer av i en
annan riktning än Mauriacs egen och är för
övrigt alltför summariskt tecknad. Ur ett
kärleksäventyr av simplaste slag, ur den
vedervilja inför sig själv som det ingivit honom
väckes han av Péguys och Psicharis skrifter,
och efter den senares exempel engagerar han
sig i kolonialtrupperna och försvinner i Afrika.
Sig själv ovetande har han länge burit korset
och värjan inom sig, och hans öde blir här
representativt för en stor del av den franska
borgarungdomen från åren kring 1910.
Mauriacs inställning till den katolska
militärmystiken förefaller ambivalent. Han ser däri "den
enklaste utvägen", ett försök att "lösa livets
konflikter med en namnteckning", en
ansvarsflykt, men han tycks också mena, att vi inte
ensamma förmå bära ansvaret för oss själva
utan i vår skröplighet måste avlasta det på
Honom, som ändå i varje stund leder våra steg.
Utan att taga parti för övrigt är det måhända
tillåtet att se en stoltare lära i existentialisternas
gudlösa ansvarsromantik, som dock utgår från
en lika metafysisk människouppfattning som
Mauriac.
Att presentera figurgalleriet och
handlingsmönstret i "Mot havet" har, vill jag hoppas,
i någon mån också varit att ge en föreställning
om Mauriacs människouppfattning, där
djuppsykologiska lärdomar smälts in i
katolicismens omätliga, mångsekelgamla erfarenhet om
människohjärtat och dess avgrunder. Tyvärr
kan det väl inte ge något begrepp om den
atmosfär vari hela berättelsen är insvept, en
atmosfär av obönhörlig predestination, av
människans förutbestämmelse till frälsning eller
förtappelse, av hennes vanmakt inför den egna
naturens radikala fördärv i det fall att hon är
berövad Guds nåd. Om slutintrycket ändå inte
blir enbart kusligt och tröstlöst, så beror det
på den känsla av befrielse som den
konstnärliga suveräniteten förmedlar oberoende av
ämnets dysterhet och idéernas omtvistlighet;
jag förmodar det är något av vad de gamle
kallade katharsis. Att till vårt språk överflytta
Mauriacs komprimerade prosa med dess många
förkortningar, dess knotighet och knutenhet,
som stundom upplöses i stor poesi, är en av
de svåraste uppgifter en översättare kan påtaga
sig. Den svenska språkdräkten av Ann Bouleau
är väl inte helt fri från skönhetsfläckar men
gör som helhet ett mycket gott intryck.
Holger Ahlenius
Mellankrigstid
Charles Plisnier: Familjen Annequin.
Hemkomsten. Översättning av Eva
Alexanderson-Lundström. Forum 1946. 8: —.
En ny del avPlisniers romanserie "Meurtres"
har nu översatts, och en ny generation inom
familjen Annequin har därmed gjort sitt
inträde på scenen, den så kallade tredje
generationen inom en uppåtstigande, borgerlig familj,
den "kritiska" generationen. Av hela verket
kan väl nu inte återstå många delar — två
på sin höjd, tycker man — för denna tredje
generations medlemmar är födda omkring 1910
och bör alltså just i år befinna sig i mitten på
trettiotalet. I "Hemkomsten" har de emellertid
ännu inte hunnit längre än till sin första
ungdom.
Denna andra del är bättre eller i varje fall
mera fängslande än den första, för med
ungdomarna har det kommit något nytt i denna
svit, som annars i så många avseenden an-
889
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
