Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
knyter till berömda franska romanmönster.
Plisnier behöver inte längre så kraftigt
koncentrera sig på skildringar av den fintlighet,
slughet och smidighet varmed man erövrar en
hög social och ekonomisk ställning i
landsorten, något som den läsare som är en smula
förtrogen med Balzac inte beklagar, för detta
tycker han sig redan känna till. Man kan
visserligen inte säga att Plisnier i sin skildring
av de unga Annequinerna kommer med något
egentligen nytt, men det är roligare att läsa
om den generationen än om den föregående.
Ungdomarna bereder nämligen sina
framgångsrika föräldrar diverse bekymmer: några
av dem är ur allmänmänsklig eller enbart
borgerlig synpunkt problembarn. José, till
exempel, har direkt kriminella anlag, som
man verkligen är nyfiken på hur den ansedda
advokatfamiljen i längden ska lyckas dölja för
hela kretsen av sina fina och solida
umgängesvänner. Martine, däremot, är ett problembarn
enbart ur den borgerliga etikettens synpunkt:
hon är inte tillräckligt vacker, robust och lätt
att få bortgift. Hon är alldeles för intellektuell,
läslvsten och klen, och föräldrarna tycks få ta
det kors på sig som består i att ha en ogift
dotter som går den lärda vägen.
Dessutom har "Hemkomsten" den fördelen
jämförd med "Isabelles död" att den egentlige
hjälten, Noël Annequin, håller sig borta och
först på de sista sidorna gör sin rentrée. Denne
idealist, svärmare och förlorade son är
nämligen en teaterfigur vars kritik av familjen
Annequins borgerliga förstockelse det är lika
lätt att sympatisera med som det är svårt att
intressera sig för hans melodramatiska och
schematiska figur, en person helt av
trycksvärta och papper.
Däremot är porträttet av den amoraliska och
allmänt omtyckta José, ett under av skönhet,
fräckhet och smidighet, en verklig studie,
inträngande, kraftfull och levande. Till det bästa
hör också skildringen av de båda distingerade
och högrespektabla familjefädernas
utomäkten-skapliga förbindelser. Deras trivsel med sina
älskarinnor, deras hemkänsla i de våningar
som de har skaffat dem, hela denna
orespektabla idyll har verkligen något ytterst
mänskligt, ja nästan en smula rörande över sig. Man
förstår så innerligt väl att de först i denna
miljö, i dessa inofficiella sängar känner sig
som människor, som privata personer.
Älskarinnorna är lika borgerliga som fruarna, men
de är enklare, småborgerligare. De
representerar så att säga en naturligare borgerlighet,
en mänskligare banalitet. Och de behöver inte
dag ut och dag in tänka på att bevara och
stärka sin sociala position.
Plisnier är inte originell, men han är en
driven samhällskritiker och sedeskildrare som
med lätthet arrangerar sina scener. Han skriver
i en mera traditionell stil och är inte fri från
konstruktion och teater, men han äger både
erfarenhet och psykologisk blick och besitter
en förmåga av koncentration som är angenäm.
Knut Jaensson
Heidenstam-litteratur
Staffan Björck: Heidenstam, och sekelskiftets
Sverige. Natur och Kultur 1946.
13:—.
Käte Bang: Övralid. Drömmens verklighet.
Bonniers 1946. 10:50.
Verner von Heidenstam har nu, nära sju år
efter sin bortgång, gjorts till föremål för en
undersökning av ett alldeles speciellt slag.
Staffan Björck har i sin nyligen
ventilerade avhandling "Heidenstam och sekelskiftets
Sverige" granskat skaldens nationella och
sociala författarskap under tiden 1890—1910
mot bakgrund av hemlandets politiska och
sociala utveckling, idédebatt samt estetiska
riktningar och folkrörelser av skilda slag under
samma tid. Ett konsekvent genomförande av
en så omfattande undersökning ställer mycket
höga krav, men Björck bemästrar dem till
fullo. Hans kännedom om sekelskiftets svenska
politik är gedigen, och han kan därför uttala
sig om den med samma säkerhet som en
fackman på området. Redan hans estetiska bildning
är förvånansvärt omfattande: han behandlar
och karakteriserar sakkunnigt 90-talets nya
måleri och diskuterar ingående de musikaliska
värdena i Stenhammars "Sverige" och andra
därmed jämförliga kompositioner.
En så mångsidig och samtidigt stringent
teckning av en både social, politisk och
konstnärlig miljö har veterligen inte tidigare ut-
890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
