Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
förts på vårt språk. Den är så omfattande, att
den i själva verket har blivit ett slags
självändamål. Heidenstam försvinner långa stunder
ur blickfältet — ehuru endast temporärt, ty
författaren återvänder ständigt på nytt till
hans diktning för att bit för bit analysera den.
Eftersom det emellertid främst är nationella
och sociala motiv författaren är på jakt efter,
har analyserna kunnat göras relativt korta.
Om innehållet i Heidenstams nationella
åskådning’ blir vi genom denna avhandling
mycket väl underrättade. Själv uppfattade
Heidenstam sin nationalism som ett slags animal
samhörighetskänsla med hembygdens skogar
och stenar samt med tidigare släkten och med
svensk kultur. Han ville stimulera sin samtid
att känna vad han själv kände, och han
hoppades på så sätt kunna åstadkomma en
nationell väckelse eller uppryckning av f. ö. aldrig
närmare preciserad innebörd. Vi vet emellertid
till vilka syften han inte ville utnyttja den
eftersträvade väckelsen: han ville inte
åstadkomma en stramare unionspolitisk kurs mot
Norge, han ville inte med våld hålla detta land
kvar i unionen, och han var över huvud taget
motståndare till krig och äventyrspolitik. Då
Bobrikov-regimen 1899 framkallade en stark
opinionsbölja i Sverige, höll sig Heidenstam
länge i bakgrunden — tills poeten inom honom
momentant fick makten över taktikern och
"Hälsning till Finland" kom till. Under det
första världskriget höll han sig fjärran från
krigsaktivismen, och polemiserade direkt mot
den från tyskt håll propagerade uppfattningen,
att staten kunde och borde tillämpa en annan
moral än individerna. Men samtidigt utövade
kriget — inte bara det första världskriget —
en stor lockelse på Heidenstam; i själva
undergången och katastrofen låg någonting som
fascinerade honom, skriver Björck och erinrar
om grundtonen i "Karolinerna".
Under 90-talet och det nya seklets första
årtionde fanns ju också en annan svensk
nationalism av betydligt mera exuberant slag, även
om den inte kom till uttryck i dikt. Den
associerade sig allt mer och mer med den riktning,
som man på 90-talet ganska allmänt hade
börjat kalla "högern". Man skulle som en brist
i Björcks framställning kunna anföra, att han
mycket flitigt använder den politiska termen
"höger" utan att definiera dess innebörd;
något parti med detta namn fanns som bekant
inte. Det synes som om 90-talets höger skulle
ha varit en ganska ny företeelse — skapad
främst av den protektionistiska strömningen,
av reaktionen mot de norska
likställighetskraven, av den delvis tyskinspirerade,
delvis av ryssarnas åtgöranden i Finland
stimulerade tendensen till kraftiga rustningar.
Heidenstam kände sig bortsett från försvarsfrågan
främmande för högern och uppfattade sig
själv som vänsterman, ja, till och med radikal
sådan. Han ville bli en de stora massornas
skald, och det kan inte råda något tvivel
om att Bjørnstjerne Bjørnsons ställning lekte
honom i hågen. Hans "Medborgarsång" gav
ett utan tvivel äkta uttryck åt harm över
samhällets uppdelning i röstberättigade och
rösträttslösa. Men hans intresse för de verkliga
politiska problemen var ytligt och förstrött.
Det förblir något av ett mysterium, att en så
fantasibegåvad man aldrig riktigt förmådde
göra den socialdemokratiska agitationens
materiella bakgrund klar för sig. När
socialdemokratiska skribenter ett stycke in på det nya
seklet ställde skalden mot väggen och begärde
klara signaler, svarade han tämligen
undvikande, synes det, med hänvisningar till
arbetarrörelsens kulturfientlighet, försumpning
i materiella intressen osv.
Med sin aristokratiska, individualistiska
livsstil passade Heidenstam minst av allt till
uttolkare av de stora massornas omedelbara
önskningar. De som inte själva upplevde den
entusiasm Heidenstam väckte som
midsommartalare vid ungdomsmöten, då seklet var ungt,
har faktiskt svårt att föreställa sig honom i den
rollen. För dem blir den teckning Käte Bang
ger i sina två utmärkta Heidenstam-böcker
— "Vägen till Övralid" och "Övralid" — ett
slags definitiv bild av diktaren. Följande
yttrande av Heidenstam, som Käte Bang har
nedtecknat, stannar i minnet: "Att i ett tyst hus
i ett tyst landskap föra ett tyst och
kontempla-tivt liv, det är för mig den största tänkbara
lycka." Det var denna lycka Heidenstam till
sist nådde under Övralid-åren. Käte Bang har
gett oss en verkligt intagande bild av den
åldrande skaldens liv på sin isolerade herrgård,
där ingenting oestetiskt fick skymma blicken —
inte ens en flaggstång, emedan sådana påminde
Heidenstam om villor av banal egna-hems-typ.
Det lyckliga familjeliv, som väninnan och
hennes två barn skänkte skalden, förgyllde
891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
