Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
sakan en stor egenskap, men den är inte den
enda varur stor dikt springer fram. Vad Knut
Jaensson har att säga om det teatermässiga
och deklamatoriska hos Heidenstam instämmer
man gärna i liksom i den typiskt jaenssonska
repliken: "Vilket ljus skulle inte Heidenstam
ha kunnat kasta, tycker man, över människans
behov av att spela teater, över retoriken som
njutning och som last! Heidenstams tragik
ligger däri att han var fången i retoriken, att
det teatraliska var honom för kärt, att glansen
bländade honom." Men man ville tillägga, dels
att Heidenstam inte helt saknade sinne för
mekaniken bakom poserna (Adjunktens
midnattspredikan), dels att Knut Jaensson i någon
mån faller offer för en sannings- och
särprägelsromantik som stänger utsikten för honom
mot mycket som är skönt och betydelsefullt
i diktens värld. Ingen vettig människa påstår
att diktaren bör vara gentleman och att bland
hans dygder bör vara att ej fela mot dekorum.
Naturligtvis bör sanningen vara honom kärare
än den borgerliga välanständigheten. På denna
punkt synes mig Knut Jaensson slå in öppna
dörrar. Men det händer nog att stora diktare
varit just tenorer, att de varit instrument för
melodier vars art och ursprung de ej förmått
analysera. Karlfeldt var en man med måttlig
självkännedom och utan djupare moraliskt
patos. Men den sanning som finns i
"Vinterorgel" är också den en sanning om vårt liv.
Bellmans djupsinne låg i hans öga och hans
öra. Det är överhuvud många av våra bästa
lyriker som ej skulle godtagas i den himmelska
akademin, i varje fall inte så länge Knut
Jaensson verkar som dess sekreterare.
Kravet på särprägel å andra sidan leder till
att Knut Jaensson i alltför hög grad
värdesätter skissen på det färdiga konstverkets
bekostnad. Han har en slags skräck för det
klassiskt förenklade och genomarbetade, och han
är våldsamt orättvis mot ett diktverk som
"Fänrik Ståls sägner". Valspråket Sanning och
särprägel uppställes som en medveten motsats
till den jordiska akademins Snille och smak,
men den tolkning Jaensson gör av innebörden
i det senare valspråket är grovt karikerad. Det
ligger visserligen i den sanna diktens väsen att
den går mot strömmen, att det av samtiden
officiellt godkända ofta är det som på lång sikt
har föga värde. Men någon regel är det inte.
Tegnér, Fröding, Karin Boye har älskats och
KNUT JAENSSON
hyllats av samtiden lika mycket som av
eftervärlden. Hade Fröding inte blivit sinnessjuk,
hade Stagnelius publicerat litet mer medan han
levde och varit lättare anträffbar, hade Victoria
Benedictsson inte tagit livet av sig, hade
Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg och Karin Boye
inte dött så tidigt hade de säkert alla samlats
i den akademi vars valspråk är Snille och
smak. Inte för att jag personligen känner mig
särskilt dragen till någon akademisk linje i vår
diktning. Tvärtom är det mesta som Knut
Jaensson skriver för mig ljuv musik. Men jag
tror inte riktigt att det är berättigat att göra
sådana indelningar som han gör, och därtill
kommer att det i vår moderna diktning så
ofta saknas kunskap, kultur, stilkänsla och
liknande kvaliteter, vilka liksom kommer bort om
man nöjer sig med mottot Sanning och
särprägel.
Den mest lysande uppsatsen i boken synes
mig vara den som handlar om Birger Sjöberg,
vilken också i rikt mått kommer Knut
Jaens-sons önskedrömmar om den ideale diktaren till
mötes. Sjöberg liksom Tage Aurell, Hjalmar
Bergman och Fridegård och liksom även i viss
893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
