Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
mån Hjalmar Söderberg och Harry Martinson
har den utstöttes och svåranpassliges
dubbelinställning till det normala livet. Han var
martyr i de borgerliga konventionernas spindelväv
samtidigt som han som genomskådare och
självrannsakare står över den verklighet han
söker anpassa sig i. Att Sjöberg i "Kriser och
kransar" går till rätta med sig själv har
tidigare påpekats, men Knut Jaenssons
framställning av det psykologiska händelseförloppet är
utomordentligt nyanserad. På ett lika högt plan
står analysen av Hjalmar Bergmans
författarskap, vilket fint och riktigt karakteriseras som
ett enda fortlöpande drömspel. Den överrika
symboliken ger en man med Knut Jaenssons
livserfarenhet och djupa psykologiska insikter
möjlighet till fina och överraskande
avslöjanden. Knut Jaensson arbetar så gott som
uteslutande med diktningen som material.
Biografiska fakta och tidsförhållanden har han
mindre intresse för, varför hans porträtt skulle
sväva i luften om inte hans analytiska skärpa
vore så stor och hans sanningskärlek så
brinnande. Han lyckas dock allra bäst just med
Sjöberg, delvis kanske därför att August
Peterson här stått till tjänst med ett övermått av
fakta. Något mera trevande är hans
framställning när det gäller levande diktare. Här märker
man ibland ett visst hänsynstagande som är
naturligt. Det skulle nog kunna hävdas att Lars
Hård ej på alla punkter genomskådar sig själv
i den grad som Knut Jaensson menar.
Knut Jaenssons bok stimulerar och eggar
till motsägelse. Om ett par nej rop som
läsningen givit upphov till fått plats i denna
alltför kortfattade och snabbskrivna recension
utesluter det inte att det genom samtliga sidor
av Knut Jaenssons bok ropat i mig ett långt
och utdraget ja. Det är med en känsla av
förödmjukelse som höstbokmarknadens
mång-skrivare möter en författare vilken alltid håller
sig till sådant som synes honom väsentligt för
hans egen andliga hälsa, som alltid är djupt
engagerad. Det är en ren och välgörande luft
i Knut Jaenssons litterära verkstad. Man står
och ser in i den med en tiggares blick och
man är, all oppositionslusta till trots, djupt
tacksam för de många, lärorika skådespel som
mästaren inne vid den sanningsrenande ässjan
bjuder. Olof Lagercrantz
På gott och ont
Stig Ahlgren: Det kritiska uppdraget.
Bonniers 1946. 8: 50.
Bland svenska skribenter av i dag är Stig
Ahlgren en av de mycket få som kunna anses
utrustade med en naturlig kvickhet. Det är en
stor tillgång och en stor fara. Varför det är en
tillgång i ett kulturliv, där den undermålighet
som alltmer griper omkring sig har sin nästan
enda motvikt i den gedigna tråkigheten,
behöver inte närmare utvecklas. Men det är också
en fara, därför att kvickhetens utövare så lätt
frestas att göra sina konster på bekostnad av
det riktiga, därför att den spirituella speglosan
så ofta blir en osanning eller, kanske ännu
farligare, en försåtlig halvsanning. Bakom
kvickhuvudet står demagogen på lur. Man
konstaterar det gång efter annan i den artikelsamling
som Stig Ahlgren nyss utgivit under titeln
"Det kritiska uppdraget".
Där återfinnes den briljanta artikeln
"Kulturredaktören", vari författaren med oförvillad
blick för den snöda verkligheten ger en halvt
roande, halvt nedslående bild av de ekonomiskt
och presspolitiskt betingade förhållanden under
vilka en modern dagstidnings litteraturkritiker
arbetar. Men då han där talar om att ha
"rättvisan till hobby", är det i mitt tycke ett lustigt
men absolut otillåtligt understatement; då han
påstår, att "oefterrättlighetsattityden" inte är
värdeskapande, vill jag svara ett emfatiskt:
jo, d:r Ahlgren, det är den, men den skänker
inte levebröd; och då han inte tycks räkna
med att en tidning kan vara besjälad av en
medveten kultursträvan för dess egen skull och
ironiserar över det intelligens- och
karaktärsaristokratiska förhållningssätt som skulle väcka
sådan förargelse i journalistkretsar, nödgas
man erinra om, att Stig Ahlgren grundat
sina erfarenheter bland samlingsregeringens
pressadjunkter och inom socialdemokratin,
vars misstro mot intellektuella är notorisk —
det är bland annat därför så många av dess
bästa krafter på det området, han själv
inräknad, hamnat i borgerliga företag! För att
anföra några prov på hans förmåga att skapa
dräpande och slagordsmässiga tillmälen, så
förefaller mig "skinnbandsbanditerna" vara en
förträfflig karakteristik av vissa
malmöförläggare och skojet med professor Wellanders
894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
