Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
åter inifrån rubbade jämviktsläge, varom hans
enligt författaren mest betydande verk, "Les
Faux-Monnayeurs", bär vittne; och så igen en
period av skarp självrannsakan och en ironisk
vidräkning med borgerlig skenhelighet och
egoism ("L’École des femmes" och "Robert")
och vi är framme vid "Les Nouvelles
nour-ritures", där han tillfälligt ger sig hän åt en
lugn och dämpad lyckokänsla och öppnar sitt
hjärta för andras oförskyllda lidanden; varmed
vägen är utstakad — utan alla politiska
beräkningar — för hans närmande och snart helt
entusiastiska anslutning till rysskommunismen
(med snabb reaktion!) och hans stora
reportage från Kongoresan 1925—26, som andas en
så varm medkänsla för de omänskligt plågade
plantageslavarna, etc.; — och vi står slutligen
inför den Gide, vi nu känner, med hans i det
hela alltmera kritiskt iakttagande, mångerfarna
och kloka inställning till alla samtidslivets
företeelser, någonting à la Goethe på äldre dagar...
Denna korta resumé ger vid handen att
författaren hittills konsekvent vidhållit sin
"arbetshypotes", nämligen att
"medvetenhetsmanien och behovet att övervinna den" är
"Gides innersta hemlighet" och alla hans verk
följaktligen "en objektiv spegling av denna
livslånga kamp". Plötsligt tycks han emellertid
ha gripits av betänkligheter, kanske rädd att
trots alla klara indicier ha likt så många andra
låtit dupera sig av denna "dubbelbottnade"
natur. Efter sin långa, mödosamt och skickligt
hopkomna bevisning ställer han sig nämligen
frågan, om det inte är tvärtom — om inte
konsten är det primära i Gides tillvaro och
livet bara en spegling, om inte "hela denna
livslånga fäktning med medvetenheten bara är
en komedi spelad av en ohämmad konstnär till
publikens förnöjelse". Denna nya
tolkningsmöjlighet kommer onekligen som något av en
chock. Visserligen påstår författaren att han
härmed ingalunda önskat "motsäga eller ta
tillbaka någonting av det vi i de tidigare
kapitlen sagt, bara påvisa att det bakom
människan Gide finns en annan, intimare
personlighet, nämligen konstnären". Detta är att leka
med orden: motsägelsen mellan författarens
båda antaganden är flagrant.
Men föreligger det i verkligheten någon
motsägelse? Felet är snarare att författaren inte
tidigare gjort en del förbehåll och
nyanseringar i stället för att på slutet något väl effekt-
fullt ställa läsaren inför en ny psykologisk
förklaring. Efter min uppfattning är hans
ursprungliga arbetshypotes den närmast riktiga,
väl bekräftad av alla tillgängliga fakta. Å andra
sidan är mannens karaktärsbild tillräckligt
motsägelsefull för att rymma vissa drag, som
författaren gett en mera avdämpad lydelse,
t. ex. att han i artistiskt syfte "överdriver
impulser som han annars aldrig skulle ge efter
för", eller att hans känslor (vid ett visst
tillfälle) "dikterades av ett slags litterär
nyfikenhet, en lust att göra erfarenheter, vilka kunde
komma hans författarskap tillgodo", t. o. m.
att han "aldrig drar sig för att avsiktligt
framlocka lämpliga reaktioner hos sig själv eller
att dramatiskt överdriva sina upplevelser". Allt
detta är riktigt och går väl ihop med
helhetsbilden. Däremot inte följande, där författaren
synes offra åt lusten att säga något kvickt och
spetsigt: "Gide lever oäkta som människa för
att i stället vara äkta som konstnär", eller:
"I själva verket är han en konstnär som varit
människa bara i experimentellt syfte."
Paradoxer! Försiktigheten bjuder oss att aldrig
ta en man som Gide alltför bokstavligen på
orden utan alltid vara beredda att omedelbart
dementeras av honom själv, än mindre uttala
oss för tvärsäkert om förrangen mellan hans
olika tendenser och talanger, om vad som hos
honom är "primärt" eller inte.
Författaren har emellertid ännu en liten
"sprängbomb" redo för oss. Efter att s. 24 ha
yppat sin "övertygelse" att "brottningen med
medvetenheten är det centrala i Gides
personlighet" och s. 278 en förmodan att hans
"fäktning med medvetenheten bara är en komedi",
förklarar han till sist s. 296, efter en längre
spekulativ utläggning: "Gide är varken
im-moralist, människa eller konstnär; han är helt
enkelt psykolog", och tillägger: "Här når vi
äntligen Gides centrum och kan säga att vi
genomskådat själva genomskådaren." Om
författaren haft ytterligare femtio sidor till sitt
förfogande, hade han inte hittat ännu ett
"centrum", det fjärde, hos den knepige monsieur
Gide? ... Sak samma, hur bestämt jag än
protesterar mot vissa inkonsekvenser och
överdrifter, är det mig angeläget att vittna att hans
studie som helhet är sällsynt givande, hans
förtrogenhet med ämnet över all kritik, hans
karakteristiker ofta märkligt träffande och
suggestiva. E. Bendz
6 blm 1946 x
897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
