Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ändå fanns i detta komiskt arrangerade
lumpmuseum, Rosensteins antikvitetsaffär, så
otroligt mycket grejor att kasta omkring och
trampa sönder.
Mycken trivsel spred farföräldrarna, Gävle
och Linnea Hillberg, kring sig. Gävle kom
denna gång inte upp till sitt största format, men
hans originalitet förnekar sig aldrig. Det var
en skör gubbe. Job-draget var mycket dämpat;
bäst uttryckte han sina sällsamma sentenser där
livsvisdom och mild resignation fick lysa med
ålderns stillade sken. Det är en dråplig scen
när han ska ut och fingå med farmor men får
ställa upp sin försiktigt uppsprallade
skröplighet bredvid Majkens spänstiga lekamen. Aino
Taube gjorde denna livade och strålande huså,
som bara kom att dominera väl mycket här
och var.
Som hennes husbonde tassade Nils Ohlin
omkring i en stil lite för sig; det var lustigt
ibland men verkade för påtaglig karikatyr
bredvid de kristna skojarna, som Anders
Henrikson och Willy Peters lät framträda i den
mest knappa och koncisa gestaltning. Mycket
skickligt, fast ondhetens fördelning var något
ojämn. Henrikson tog hela flickhistorien som
trött greve, och som det föreföll i ren
distraktion, medan Peters’ välsmorde och stryktäcke
kanalje här spårade snart sagt vilka chanser
som helst. Gerd Hagmans flickunge kunde nog
tänkas ha varit med på galejan, både för och
akter om masten, åtskilligt före detta. Men hon
gäckades bra, och Peter Lindgrens som
musikaliskt underbarn alltför tidigt utropade
pojk-stackare upplevde konflikten personligt och
mycket intensivt, alltför enstämt intensivt.
Joe Mengs roll skrevs ursprungligen för
Gösta Ekman, som här räknade in en av sina
stora triumfer. Georg Rydeberg fångade i varje
fall in de väsentliga dragen i karakteristiken,
som gjordes färgrikt och med starkt
temperament. Där fanns oron för dottern och ömheten
mot de gamla; både småknepigheten och den
mer vittsyftande uppfinningsgåvan. Man fick
bevittna hur en idé arbetar sig fram, hamrar
och bultar sig väg, pockar på att omsättas till
handling på växelknepens och geschäftkonstens
marknad. Ett lidelsefullt utspel. Ett gemyt med
stora svängningstal. Ändå räckte han inte till
för hela skalan i den virtuost skiftande och
kastrika tredje akten, där Joe efter chock på
chock får ta ställning till nya propåer. Det man
främst saknade var draget av naivitet, som
också finns med i denna komplicerade uppgift.
Och Rydeberg blev på något vis intensiv också
i håglöshetens och trötthetens mellanstunder.
Där kom något av hans gamla maner med, som
denna gång annars störde ovanligt lite och som
i uppgörelsen med Rosenstein rentav passades
in i Joes provocerande och patetiskt teatraliska
komedi för en minut. Axel Strindberg
Jag vill kärleken (Eurydike) av Jean
Anouilh. Nya Teatern.
Då Jean Anouilhs "Eurydike" — på Nya
Teatern filmbanalt omdöpt till "Jag vill
kärleken" — i början av året framfördes i
Göteborg, anmäldes föreställningen i dessa spalter
av Ebbe Linde. Jag kan sålunda fatta mig
någorlunda kort, så mycket hellre som Linde
i mitt tycke hade fått ett mycket riktigare grepp
på stycket än både stockholmspressens
teateranmälare och de danska kritici som
sammanställt Anouilh med Sartre. Ty finns det till
äventyrs en liten, liten droppe existentialism
i Anouilhs välsmakande cocktail, där det är så
gott om de mest olikartade ingredienser, så är
det i varje fall uppenbart, att denne utpräglade
eklektiker först och sist håller sig till de
beprövade varorna från tjugotalet och fortsätter
linjerna därifrån. Linde pekade på Cocteaus
och Giraudoux’ exempel i fråga om de antika
motivens moderna omklädnad och förklädnad,
och själv skulle jag vilja trycka på Pirandellos
namn. Den unge fransmannen har visserligen
inget av italienarens experimentella och
torr-heta intellektualitet, men det bitterljuva
stämningsläget och det otvungna poetiska behaget
i denna "pjäs i svart", där fantasikomedins ton
inte brytes, kunna inte fördölja, att det även
här rör sig om det förflutnas och minnenas
tyngande bagage, som vi släpa med oss genom
livet och som bli ett hinder för lyckan och
nuet — samma tema varieras i Anouilhs andra
pjäser, i "La sauvage" och "Le voyageur sans
bagage" -—- om faran av att konfrontera sin
egen vision av den älskade med andras och av
att söka genomtränga hennes djupaste identitet.
Alldeles som i den antika myten är det denna
olycksaliga förvetenhet på en sanning, som
ändå aldrig låter sig fastställas, som kommer
Orfeus att slutgiltigt gå miste om Eurydike.
Kärleken framstår och måste godtagas som en
903
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
