Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
illusionernas eviga ödeslek, där kontrahenterna
ha att svara upp mot skiftande drömmar och
fiktioner, i och för sig lika verkliga och lika
overkliga. Det är inte heller för inte som den
gamle skådespelaren så flitigt citerar Musset;
i "Le bal des voleurs", ett annat av Anouilhs
stycken, har denne varit den direkta förebilden
(även där i förening med Pirandello!), och
i "Eurydike" återfinner man Mussets grepp att
kontrastera det unga romantiska kärleksparet
mot äldre personager av drastisk komik, vilka
ge en parodisk dubblering av den ideala
dialogen. Men inte heller för en modern publik,
och allra minst för Olle Hedbergs landsmän,
ligger det något nytt eller överraskande i
motsatsspelet mellan ungdomens absoluta krav
och det sjaskiga kompromissande, som här
företrädes av en äldre, av livet sölad
generation, eller i ungdomens nej sägande till livets
eländiga tragikomedi, sådan Orfeus’ fader
utmålar den med grotesk förtjusning.
Emellertid tror jag man har roligast av
pjäsen, om man bortser från alla verkliga och
förmenta djupsinnigheter och helt enkelt
avnjuter den som ett stycke allmängiltig erotisk
psykologi, av ålder de franska diktarnas
specialfack. Det föreföll mig som om Per-Axel Bran
ners regi lyckligt tagit fasta på den sidan av
saken och med all rätt gjorde minsta möjliga
hokuspokus av tredje aktens drömspel, där de
olika "rollerna" i de älskandes tillvaro tonas
fram ur pirandellodunklet, framsäga sina
vittnesmål och försvinna i det mörker varifrån de
kommit. Även Gunnar Lindblads vederhäftiga
scenbilder hade en påtaglig verklighetskulör,
både järnvägskaféet på en sydfransk
landsortsstation med dess gränslösa tristess och det
femteklassiga hotellrummet med de fläckade
tapeterna och den väldiga dubbelsängen.
Svårare hade man haft att komma till rätta med
den öververkliga figur som kallas Monsieur
Henri, och som i min tanke utgör styckets stora
svaghet. Anglosachsarna brukade under
tjugotalet ofta konkretisera döden på det viset, men
fransmännen ha vanligen haft för säker smak
för att begå dylika fadäser. Keve Hjelm gick
inte i land med uppgiften att göra döden (eller
var det Hermes?) till en med Orfeus jämnårig
kamrat, men frågan är om rollen överhuvud
kan göras acceptabel. Hos denne ljuslockige
yngling i grön hatt och trenchcoat blev
jolmigheten alltför påkostande — mildheten hade
möjligen verkat naturligare hos en något äldre
vän med mera "atmosfär", men då hade
onekligen melodramen legat på lur. Här blevo också
vissa brister i översättningen särskilt
förnimbara.
För övrigt konstaterar jag med glädje och
tacksamhet, att det genomgående bjöds på
en mycket lyckad, mycket välstämd
föreställning och de bästa rollprestationer.
Gatumusikanten och landsortsaktrisen, Orfeus och
Eurydike alltså, spelades av Sven Lindberg och
Gunn Wallgren med en ungdomlig intensitet
och en upplevelse av kärlekens blixtnedslag,
som buro det riktigas alla kännetecken.
Lindberg tog fram det ynglingaaktigt tafatta,
oerfarna och anspända i rollen liksom också den
dämpade vämjelsen vid fadern och det som
denne representerar, men han var kanske en
aning monoton. Gunn Wållgren spelade
virtuost men ändå besjälat på den kvinnliga
förälskelsens och hängivenhetens hela register,
samtidigt som hon diskret underströk det mer
erfarna, solkade och sammansatta i rollen.
Georg Funkquist hade en stor kväll som den
gamle nedsumpade fadern; fjärde aktens stora
monolog med dess schaggsoffsfilosofi och dess
frosseri i falska känslor och falska ideal
gjordes med enastående brio; tonfall, plastik,
pauser och murarn anden, sättet att liksom
smaka på orden — allt detta, och i viss mån
även masken, var med strålande komik
kalkerat på en riksbekant äldre publicist. Sif
Ruud, Törd Stål och Gunnar Björnstrand
sekunderade förträffligt i mindre rollpartier.
Holger Ahlenius
SÅ tuktas en argbigga (The Taming of the
Shrew) av William Shakespeare.
Malmö Stadsteater.
Sagolikt. Fantastiskt. En stor show, full av
färg, fart, festligt humör och glädjefyrverkeri,
en precisionsföreställning i högsta
Reinhardt-klass, vilken går som en dans i alla
bemärkelser, med stiliserad plastik, stor verv,
tre-dimensionala kulisser och sättstycken som
ideligen öppnar och sluter sig som käftarna i ett
sinnrikt maskineri och kostymerade
scenarbetare som rusar in och ut att manövrera dem,
likt de piskande pistongerna i en racerbåt; allt
utstuderat i den överlägsna regissördiktaturens
tecken, glansfullt och hjärtlöst som hela den
hjärtlösa pjäsen.
904
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
