Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Sandro Malmquist har satt upp "Argbiggan"
en gång förut, på Oscarsteatern för ett halvt
decennium sedan. Redan det var en
märkesföreställning, som väckte både entusiasm och
gensaga, som de samtida recensionerna visar.
Här har han haft fyra gånger så stort
scen-utrvmme till förfogande och långt större
resurser i fråga om både aktörer och rekvisita,
dessutom den gamla erfarenheten att bygga på
och gott om tid att hitta på nya uppslag i en
uppgift som fångat hans fantasi mer än kanske
någon annan. Intet under att resultatet blivit
fullgånget — så där definitivt och fulltrimmat,
att åskådaren säger sig: amen! — jaha, det
var det! — längre kan man inte nå på den
linjen, nu får man gripa sig an med någon
annan. Denna föreställning borde alltid
bevaras ograverad, så som ryssarna alltjämt spela
pjäser med trogen regi från 1910-talet.
Däremot vore det nog en fara om den skulle bli
modellen för efterbildning för alla som måste
beundra den. Det kunde ej annat än leda till
nedgång, det är toppens öde, och kunde lätt
bli något mycket dåligt, mekaniskt, tröttande,
livets död — om precisionen blev kvar men
spiritualiteten saknades. Ad mirandum, sed
non imitandum. Men hur stort och rikt att
teatern äger även detta!
Det är ej lätt att i ord ge en föreställning
om föreställningen —- bästa sättet hade faktiskt
varit att i tid rekommendera en tågbiljett till
Malmö. Eller kanske en stockholmsbiljett för
Sandro Malmquist. Han lösgörs ju inom kort
från sin sydliga utpoststationering, och det
dröjer väl heller ej så länge förrän chefskapet
vid Dramaten åter blir en aktuell fråga. Han
har nu visat hur långt han kan nå på den
reinhardtska stillinjen — längre än någon
annan — och har tidigare på sin lilla Nya
Teatern gjort oförglömliga ting efter helt
andra, intima linjer. Att ett internationellt
regissörsgeni som han skall gå som
huvudsakligen dekoratör, som under en följd av år fick
passera, är uppenbart slöseri med våra
nationella tillgångar.
När jag såg Malmöföreställningen, spelades
huvudrollerna av Edvin Adolphson och Lillebil
Ibsen. Edvin Adolphson är ju en långt bättre
scenskådespelare än filmaktör, och här var han
denna gång extra bra, helt magnifik, viril med
gott humör och glimten i ögat. Men Nils Fritz,
som senare remplacerade honom, lär ha varit
fullt jämngod. Lillebil Ibsen var en praktfull
Katarina, tjusig som en leopard, och stod
förträffligt mot Gaby Stenbergs ljusa lilja (systern
Bianca). I den spelstil, som tillämpades, var
givetvis hennes koreografiska förflutna ett
extra pius för Lillebil Ibsen, men man
beundrade också hennes från brytning helt befriade,
uttrycksfulla diktion och mimiken. Hennes fina
leende i underkastelsescenen med solen eller
månen bröt välgörande udden av pjäsens värsta
snorkighet. I Georg Årlin har teatern en
stilskådespelare av rang (Tranio) och i Hilding
Rolin en festlig komiker (Grumio) — andra
insatser att förtiga.
Då jag såg föreställningen, fyllde publiken
till sista plats det väldiga salongshavet, utan
motstycke i Skandinavien -— det var en lördag,
men icke pjäsens första. Det var med andra
ord just en sådan entusiasmens kväll som
teatern byggts för. Stor och oförglömlig
folkteater. Ebbe Lindé
Eklöv och lavendel (Oak Leaves and
La-vender) av Seån 0’Casey.
Hälsingborgs Stadsteater.
Eklövet, det är den ständigt sig förnyande
ungdomen, grönskan på livets gamla starka
stam. Lavendeln, det är det forna förnäma,
som behåller sin fina doft ännu efter döden.
Det är om brottningen mellan aktualitet och
tradition i det nya bombregnsfödda
krigs-England, som pjäsen i förgrundsplanet handlar.
Detta nya England, som ändå förblir samma
traditionsrika gamla. I bakgrunden står det
allmännare problemet om det "levande
förflutna" i mänsklig tillvaro överhuvud.
Scenen är hallen i ett engelskt herresäte med
spöken och allt, ej att glömma en adlig
härskarinna (maken är vid fronten), irländsk
hovmästare och ett otal underlydande. Tiden är
slaget om Storbritannien. Vi bevittna det
anrika godsets försvar och omformning till
rustningsfabrik, med allt vad det innebär av det
gamlas upplösning. De tre akterna återge faser
i förloppet. I den första har man just börjat
mörklägga och tar nätt och jämnt läget på
allvar; disputerar och överorganiserar och
ränner om varandra, roade och uppskärrade,
i ohjälplig civilism. I den tredje stå vi inför
slitna veteraner. Det hela inramas av en prolog
och en epilog bland skuggor, som nuet inramas
av det tidlösa.
905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
