Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
I huvudtemat intränger ett mäktigt sidotema,
som ligger 0’Casey varmt om hjärtat:
motsättningen irländskt—engelskt. Hans patriotism
förnekar sig inte helt, han låter den irländske
butlern bli själen i hemortsförsvaret på platsen,
och även i övrigt låter han irländarna spela
en oproportionerligt stor roll i händelser och
dialog. Men båda parterna är sedda med en
blandning av beundran och godmodig ironi,
0’Casey är för övrigt ej mycket fallen för att
schematisera, snarare är hans ambition att
redovisa alla förekommande schatteringar och
ståndpunkter: katolikens, ulstermannens,
sinn-f ein arens, kommunistens, pacifistens o. s. v.,
och framföra dem i löst sammanknutna scener
där retorisk lyrik och folklig komik alternera
i tät växling. Helt opartiskt refererar han
visserligen inte, han låter nog märka sina
sym-och antipatier. Upplösningen går i syntesens
tecken: den unge irländske flygaren och
kommunisten, som långtifrån älskar England, men
stupat för det, därför att England denna gång
kämpar folkets kamp, går till de odödliga
skuggorna med bägge ländernas färger på kistan.
Från normal dramatisk synvinkel kan man
framställa många invändningar mot 0’Casey.
Det blir till stor del alldeles samma slags
invändningar, som 1700-talet gjorde mot
Shakespeare, när han kallades för smaklös och för
en litteraturens vildman. 0’Caseys dramatik är
en hotch-potchdramatik. Han skivar i tunna
skivor patos och fars, som man skivar äpplen
och bananer till tutti frutti, och bananerna är
långtifrån alltid av bästa kvalitet. Så en lyrisk
sås över det hela, väl söt. Hans alster är så
späckade med billiga effekter, som en
plum-pudding med sviskon. Som översättare har jag
varit tvungen sätta i mig honom ordentligt,
han har många gånger stått mig högt upp
i halsen, och jag har längtat intensivt efter
något knappt, torrt, välbyggt — Ibsen,
Girau-doux, Cocteau, vad som helst — som
omväxling med dessa feta bitar. Men att det är ett
geni, som är köksmästaren, och att naivt geni
står över smak, det kommer man nog inte
ifrån, lika litet som 1700-talet kunde neka det
om Shakespeare. En man av ogenerad bred
mänsklighet. Väl bred, väl naiv, kunde man
tycka, om man erinrar sig att hans förra pjäs
var en triumfsång över det brittiska
blodsväldets väntade snara fall, sjungen just under
bombregnet. Däremot kan man ju inte hålla
med de kritiker som finner allt vad krigspjäser
heter "förlegade" i detta nu — de
grundproblem och motsättningar 0’Casey behandlar
lever ju, och någon måtta får det väl vara
med kraven på dagsaktualitet i situationerna.
Teatern är dock ingen dagstidning, färsk från
trycket varje halvtimme.
Lars Levi Læstadius stod för regin, som
ingalunda är en lätt sak i ett stycke som detta.
Han hade gott stöd i den unge begåvade
dekoratören Per Falk och i en entusiastisk
ensemble, och inhöstade en klar seger, trots
bottenskrapningen av de mänskliga resurserna
(nära hälften av rollerna var dubblerade).
Elsa Widborg som godsägarinnan får väl
nämnas först av de medverkande. Hennes
pondus och starka personliga utstrålning gör
det ju till en fascinerande upplevelse, var gång
man får se henne på scenen, även om insatsen
inte kommer helt på plats, något som hon
tyvärr ofta vårdar sig mindre om. Här var det
figurens humor, som fick sitta emellan. Sture
Ericsson gav hovmästaren, vederhäftigt och
övertygande, och Erland Josephson flygaren,
hans son, just med den atmosfär av ungdomlig
renhet, som här krävs, och som aldrig kan nås
med blott rutin. Helt utomordentlig var också
Margareta Bergfelt som hans älskade — det
var över hennes spel en värme och befriad
mogenhet, som överraskade och fängslade.
Bland de många birollerna märktes Curt
Edgard för en pricksäkert träffad
samvetsöm. —- Nog var det trots allt en
världsurpremiär, som värdigt krönte
Hälsingborgsteaterns gamla kulturambitioner. Ebbe Lindé
Film
Det regnar på vår kärlek. Ingmar Bergman.
Lorens Marmstedt.
Det är ett långt utvecklingshopp från "Kris"
till "Det regnar på vår kärlek" — mycket av
det omogna, rabiata som tidigare präglade
Bergman är borta, lusten att chockera har fått
en normalare inriktning. De destruktiva dragen
i Bergmans karaktär träder en i hans sista film
till mötes i satirens klädsamma dräkt, och han
har med verklig lust gått in för målspottning.
Då skottavlan denna gång utgöres av ett
samhälle som visst tål att kritiseras, sätter sig
åskådaren med välbehag till rätta i stolen.
906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
