Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
Utöver det starka intryck "När ängarna
blommar" gör som enskild prestation,
intresserar en annan sak. "Det regnar på vår
kärlek" och "När ängarna blommar" tycks mig
företräda ett nytt program — ett försök att
spränga en kil i den kommersialiserade
produktionen — kanske någonting så spännande
som en ny linje. Fortsättningen avvaktas med
spänt intresse.
Paradisets barn (Les enfants du paradis).
Marcel Carné. Pathé.
När Marcel Carné fullbordat "Dagen gryr"
fann många filmentusiaster den vara så nära
ljudfilmens fulländning som tänkas kunde.
Djup människokännedom, slagkraftig dialog
och suggestiv musik ingick en syntes med en
raffinerad bildform, konstnärligt medveten i
varje scen — utan tvivel var "Dagen gryr" den
franska förkrigsproduktionens stora trumfäss.
Men flera års overksamhet under kriget kom
att påverka Carné på ett besynnerligt sätt —
hans nästa film, "Les visiteurs du soir",
företrädde inte längre den gamla linjen utan —
den statiska. Ljud och bild flöt inte längre
i verklig mening synkront som i "Dagen gryr",
utan stillastående bilder fogades till varandra
som pärlor i ett halsband, ackompanjerade av
löst, poetiskt pratande. Symtomatiskt var också
hans sätt att plötsligt medelst trickfoto hejda
tiden — oändligt länge blev de vackra bilderna
stående på vita duken. Det är denna utveckling
man måste beakta när man skall försöka reda
ut det förvirrande intryck "Paradisets barn"
gör. På ett märkvärdigt sätt är den både statisk
och rörlig. Rörelsen äger rum inom bilderna,
vilka dock i sin tur inte står i något inbördes
rytmiskt förhållande till varandra, och
intrycket blir en handling som inte kommer från
fläcken. Man borde finna nedklippningen av
filmen barbarisk, men orkar inte: filmen flyter
ändå segt som knäck. Fransysk har den kallats
på sina håll; där talas i varje fall franska,
Jacques Préverts alltjämt så lyriska och
spirituella franska, som dock i Carnés två sista
filmer visat tendenser till självbespegling och
kvickhet för kvickhetens skull. Men likväl är
några av Préverts blixtrande infall den största
behållningen av "Paradisets barn" —
paradoxalt nog för en film som regisserats av den
bildbesatte Carné och fotograferats av Hubert.
Prévert i bästa klass är uppträdet mellan baro-
nen och skådespelaren, där den senare
uttrycker såväl den förres mordlust som
klassförakt med repliken: "Vous voulez envoyer à
l’autre nionde un homme qui n’est pas du
votre." Barrault möter den sköna synderskan
Garance för första gången i en folksamling
och sammanfattar intrycket sålunda: "Alla
betraktade henne, men det var bara jag som såg
henne." Över lag bemödar sig Barrault att
förmedla något av denna spetsfundiga melankoli
till kärlekshistorien och får rätt väl fram en
Pierrot försjunken i månfunderingar och föga
vuxen uppgiften att hålla en kvinna av kött och
blod i sina armar. I all sin sjuka grace går
dock tolkningen inte riktigt fram —- en allmän
kontaktlöshet präglar denna film, som man väl
närmast får karakterisera som en tidsskildring
med inflätad amour. Den har som ledmotiv en
viss vag ångeststämning, flyter undan ens
medvetande på ett besynnerligt sätt, verkar rent
skissartad i sitt förnekande av all filmform,
och mer än en gång kommer man på sig med
att gäspa. Måhända kommer man att återfinna
den Carné man en gång skänkt sin beundran,
i "Les portes de la nuit" — kanske är dock
teamet Prévert—Carné utkört. Även Carnés
musa, den förr så bittra och smidiga Arletty,
företer en oroväckande förändring: hon rör
sig genom filmen i en sorts loj belåtenhet, och
en kraftig embonpoint förråder hennes ålder.
Låt oss vara uppriktiga — filmen var en
besvikelse.
Illusion (La foire aux chimères). Pierre
Chenal. Cinéma Production.
Pierre Chenal, sist företrädd i Sverige av
den misslyckade "Le dernier tournant" efter
Cains "The Postman Always Rings Twice",
använde sin emigrationstid under kriget till att
i Argentina signera fyra filmer med
dramatiska titlar. Hans första film i fransk ateljé
sedan 1939, "Illusion", visar att han inte
förlorat handlaget. Den anknyter ganska obesvärat
till hans tidigare franska produktion, och den
eventuella lufttunnhet en svensk publik tycker
sig finna har icke något med
ockupationsfilmens att skaffa, det är den stränga
stiliseringens. "Illusion" är en allegori.
Chenals film behandlar inträngande ett tema
som bl. a. omhuldats av Ibsen och O’Neill —
livslögnen. Von Stroheim, vederbörligen
vanställd i ansiktet och lätt förklädd till äldre ung-
908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
