Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Artur Lundkvist: Fyra dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTER
Du ser, sedan fiskarna förtärt ditt kött,
hur stormen planterar dig som en silvergran
vid en ödslig och ändlös strand. Bakom dig
rusar plötsligt flickan in och är klädd i eld,
en skönhet till döden dömd: kvar blir blott
ett förkolnat träd, vimlande av insektsgnistor.
Över din panna flyger nu hästar i galopp,
men ljudet av dem försvinner i bränningens dån,
vattenmuren kröner sitt mörker med lysande skum.
Du smeker dig själv tills bröstet känner barnets mim
och från stjärnan droppar mjölk i parkens natt
som gråt från en jasmin över zigenerskans kind.
Och boken glider ur din hand i ett regn av löv.
Hon är odiskat porslin efter en uppäten måltid:
gammal kvinna med ansiktet skuggat av kråkvingar.
Hon skrev sitt namn i potatisångan på rutan,
ägde såpan och tvättbrädet, vårdade dagarnas ägg,
fyllda med mat och eld. Hon var brunn och ämbar,
där vattnet vaggade länge med stjärnor i. Fann
gråsuggor under en sten: kvinnor som hon. Flätade
sina tankar som halm, lever nu i ett litet näste
av sitt eget gråa hår, med flyttfågelkänslan död
i sitt blod. Över bröstet korsar hon sina armar
till en damm för det förflutna, i sömnlös dröm:
en damm utan vatten, utan liljor, utan måne.
Hennes väntan är en spegel där hela livet drar in
och försvinner, blir förflutet, förlorat, förstummat:
en strömmande flod ur vilken barnets rop når henne,
men då är hon bara ett gammalt träd vid stranden.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
